— Nåja, sade Quélus, konungen har en så utomordentlig vänskap för dig, att han ej kan vara dig förutan.
— För öfrigt behöfva vi ej Saint-Luc, inföll Schomberg. Vi lämna honom således åt sin konung och åt sin fru.
Man hörde nu Henriks röst ropa Saint-Luc.
— Mina herrar, sade denne, lycklig jakt och farväl så länge.
Han skyndade bort, men i stället för att begifva sig till konungen, smög han sig genom rummen, som ännu voro uppfyllda af gäster, samt uppnådde slutligen den dörr, till hvilken Bussy nu närmat sig, ända hittills uppehållen af den unga bruden, som gjort sitt bästa för att hålla honom kvar.
— Ah, god natt, herr de Saint-Luc! sade den unge ädlingen. Men hvad ni ser ifrig ut! Skall ni händelsevis med på den stora jakten, som är i fråga? Detta vore visserligen ett prof på ert mod men ingalunda på er artighet.
— Nej, min herre, svarade Saint-Luc; jag höll just på att söka er.
— Verkligen?
— Jag var rädd för, att ni hade gått er väg. Goda Jeanne! sade han till sin unga fru, säg åt din far, att han försöker uppehålla konungen ett ögonblick; jag måste tala några ord med herr de Bussy.
Jeanne förstod ingenting af allt detta, men hon efterkom likväl sin mans önskan.
— Hvad är det ni har att säga mig, herr de Saint-Luc! frågade Bussy.
— Jag vill säga er, herr de Bussy, svarade Saint-Luc, att om ni stämt något möte i afton, gör ni bäst uti att uppskjuta det till i morgon, emedan gatorna i Paris äro osäkra. Framför allt gör ni klokt i att undvika hôtel des Tournelles, ty där är lämplig plats för ett bakhåll. Gud bevare mig från att tänka, det en sådan man som ni skulle kunna hysa någon fruktan; men betänk er emellertid och öfverväg mina ord.
I detta ögonblick hörde man Chicot ropa:
— Saint-Luc, Saint-Luc, göm dig ej så där! Du ser ju, att jag väntar på dig.
— Sire, här är jag, svarade Saint-Luc, i det han skyndade fram.
Bredvid narren stod Henrik III, åt hvilken en page re-