ligaste ädling som finnes. Men se då, min gamle vän, herr de Bussy vet af ingenting; han gråter liksom vi. Skulle han ha kommit hit, om han kunnat ana ett sådant mottagande! Ack, min bäste baron, säg oss då i er högt älskade Dianas namn, hur denna bedröfliga händelse tilldragit sig.
— Ni vet då ingenting? sade gubben, i det han vände sig till Bussy.
Denne bugade sig tigande.
— Ack, min Gud, nej, sade Jeanne; alla människor äro i okunnighet härom.
— Min Diana är död, och hennes bästa vän vet det ej! Men det är sant, jag har hvarken skrifvit till eller talat med någon därom; det föreföll mig, som kunde ingen lefva, då min Diana var död; det föreföll mig, som skulle hela världen bära sorg efter henne.
— Tala, tala; det skall lindra er smärta, sade Jeanne.
— Nåväl, sade baronen snyftande, denne nedrige furste, franska ndelns skamfläck, fick se min Diana, och emedan han fann henne skön, lät han bortröfva henne och föra henne till slottet Beaugé för att vanhedra henne, såsom hade hon varit en lifegens dotter. Men min ädla, dygdiga Diann föredrog döden. Hon störtade sig ut genom ett fönster i sjön, och man har där endast funnit hennes slöja flytande på vattnet.
Jennne var i hög grad upprörd. Hon betraktade grefven, äfven hon, med ett slags fasa.
— Ack, grefve Bussy, utropade Saint-Luc, det är ju förskräckligt! Ni måste öfvergifva denne nedrige furste; ett ädelt hjärta, sådant som ert, kan ej förbli fäst vid en röfvare, en mördare!
Men i stället för att svara på Saint-Luc’s uppmaning gick Bussy ett steg närmare baron de Méridor.
— Herr baron, sade han, vill ni bevilja mig äran af ett enskildt samtal?
— Ack ja, gör det! utropade Jeanne.
— Tala, min herre, sade baronen darrande.
Bussy vände sig till Saint-Luc och hans fru, fäste på dem en betydelsefull blick och sade:
— Med er tillåtelse, mina vänner, anhåller jag att få vara allena med baronen.
De båda makarna lämnade salongen. Då dörren var
