222
försyn, och att vi nu nalkas det ögonblick, då jag i ert namn vill vädja till denna försyn.
Baronen betraktade Bussy med förvånad min; men Bussy gjorde en vördnadsfull åtbörd med handen liksom för att säga: jag återkommer om ett ögonblick, hvarpå han leende skyndade ut.
Såsom han väntade, stod Remy utanför dörren; Bussy fattade den unge mannens arm och drog honom med sig in uti ett kabinett.
— Nå, min käre Hippokrates, huru långt äro vi komna?
— Med hvad?
— För hin, jag menar naturligtvis gatan S:t Antoine?
— Jag förmodar, att vi stå på en ganska intressant punkt, åtminstone i era ögon, nådig herre: jag har nämligen ingenting nytt att berätta.
Bussy andades lättare.
— Mannen har således icke återkommit? frågade han
— Jo visst; men utan framgång. I denna historia finns en far, som, efter hvad det synes, skall göra utslag i saken, så att man dag från dag synes vänta på denna frånvarande person.
— Godt! sade Bussy; men hur har du fått veta allt det där?
— Ni förstår väl, nådig herre, svarade Remy med sin glada öppenhjärtighet, att jag under er frånvaro icke hade något att göra som läkare, men jag har till er fördel på annat sätt velat draga nytta af min ledighet.
— Nå, låt höra: hvad har du då gjort? Berätta, min käre Remy; jag är helt och hållet öra.
— Jo, då ni hade rest, hyrde jag ett litet rum i hörnhuset vid gatan S:t Antoine och gatan S:te Catherine, och därifrån kunde jag bespeja huset ni vet, men jag fann snart, att jag måste begagna ännu kraftigare medel.
— Nå?
— Jag … blef själf kär.
— Hm! sade Bussy, som ej förstod, hvad nytta han kunde ha af Remys kärlek.
— Det är, som jag har den äran att säga er, upprepade allvarsamt den unge doktorn; jag blef kär, kär som en tok.
— I hvem då?
— I Gertrud.