— I Gertrud? Grefvinnan de Monsoreaus kammarjungfru?
— Ja visst, i kammarjungfrun. Jag är ingen ädling, jag, som har rättighet att förälska mig i förnäma damer.
— Stackars Remy, sade Bussy, var säker på, att jag uppskattar din tillgifvenhet. Men fortfar.
— Ja, nådig herre, svarade Remy; noga räknadt, är jag dock inte så mycket att beklaga. Gertrud är en ganska hygglig snärta, två tum längre än jag, och hon skulle lätt kunna taga mig i kragen och hålla mig på rak arm, hvilket bevisar, att hon har ganska starkt utbildade armmuskler. Detta inger mig för henne en vördnad, som smickrar henne; och som jag alltid ger efter för henne, så disputera vi aldrig, dessutom äger hon en beundransvärd talang, hon berättar förundransvärdt väl.
— Gör hon det?
— Ja, jag får af henne veta allt, som passerar i huset … Hm, hvad säger ni om det, herr grefve? Jag har tänkt, att hi inte skulle tycka illa om att få några underrättelser från det hållet.
— Min käre Remy, du är en god genius, som händelsen eller försynen fört i min väg; du står då således på god fot med Gertrud? …
— Jo, det är säkert, det, svarade Remy i det han låtsades se helt högfärdig ut; i går kväll var jag inne hos henne och språkade en stund.
— Hur har du kommit därhän?
— Jo, dagen efter den, då jag flyttade in i min lilla kammare, väntade jag vid porten, att mitt hjärtas utkorade skulle gå till torget, ett göromål, som upptar hennes tid emellan åtta och nio hvarje morgon. Klockan tio minuter efter åtta såg jag henne komma ut, och genast skyndade jag henne till mötes.
— Och hon kände igen dig?
— Ja, hon gaf till ett rop och sprang undan, jag sprang efter och hade ganska svårt attt hinna henne, ty hon snodde af kvickt som fan, men, ni förstår, kjortlarna äro ändock litet i vägen.
— Jesus! utropade hon.
— Heliga jungfru! utropade jag.
Detta utrop gaf henne en god tanke om mig; en annan, mindre from än jag skulle ha ropat: för tusan eller för fan!