Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

226

Han insåg, att ingen tid var att förlora och att hvarje ögonblick, som förlängde den arme gubbens smärta, var ett brott. En far, som begråter sin dotter, är så djupt olycklig, att den, som kan trösta denne far och ej gör det så fort som möjligt, felar i hög grad.

Bussy och baronen begåfvo sig genast af, åtföljda af Remy. Den gamle var ytterst nedstämd och orolig. På hvad sätt skulle hertigen mottaga honom, och hvilka nya olyckor skulle väl härflyta från detta nya möte?

Emellanåt såg han på Bussy och frågade sig själf, hvilken besynnerlig eftergifvenhet kunnat förmå honom att nästan blindt följa en ädling, som tjänade den furste, hvilken varit orsaken till alla hans lidanden. Skulle det ej snarare ha anstått honom att trotsa hertigen af Anjou och i stället för att följa Bussy, dit denne behagade föra honom, direkt begifva sig till Louvren och kasta sig för konungens fötter? Hvad hade väl prinsen att säga honom? På hvad sätt kunde han trösta honom? Var han ej en af dem, som slösa några granna ord till en ögonblicklig balsam på de sår, de gifvit, ord, hvilka, så snart man vändt ryggen till, komma såret att blöda ännu häftigare och smärtsammare än förut?

Emellertid ankom man till S:t Paulsgatan. Såsom en skicklig fältherre hade Bussy sändt Remy förut med uppdrag att rekognoscera terrängen och bereda tillträde till fästningen.

Remy vände sig till Gertrud. Han kom snart tillbaka och sade sin beskyddare, att ingenting stängde vägen till fru de Monsoreaus rum.

Som man lätt kan förstå, talade härvid Bussy och Haudouin med låg röst sins emellan.

Under tiden blickade baronen förvånad omkring sig.

— Huru! mumlade han; är det här, hertigen af Anjou bor?

En känsla af misstroende började väckas hos honom till följd af husets anspråkslösa utseende.

— Icke precis han, svarade Bussy småleende, men om det ej är hans boning, så tillhör den åtminstone en dam, som han älskat.

Ett moln drog härvid öfver den gamle ädlingens panna.

— Min herre, sade han, i det han höll inne sin häst, vi landtjunkare äro ej vana vid sådant här; de lättsinniga