— Än damen då?
— Min matmor är gift, min herre.
— Nå, man kan vara gift och trogen och ändå emellanåt tänka på en ung, vacker karl, som man sett … helst då den unge mannen är sårad …
— För att vara uppriktig, sade Gertrud, så påstår jag heller inte att min matmor ej tänker på honom.
Bussy rodnade starkt.
— Vi tala till och med om honom, så ofta vi äro allena, tillade Gertrud.
— Förträffliga flicka! utropade grefven.
— Nå, hvad sägen I då om honom? frågade jag.
— Jag förtäljer hans bragder, hvilket inte är svårt, emedan man i Paris inte talar om annat än de värjstyng, han ger och får. Jag har äfven lärt min matmor en liten visa, som är mycket på modet.
— Ack, jag vet! svarade jag; låter den inte så här?
Den riddaren Bussy är vida berömd
för tapperhet, djärfhet och mod;
och herren af Amboise är icke glömd,
ty som vän är han trofast och god.
— Riktigt! utropade Gertrud; min matmor sjunger nu aldrig något annat än den visan.
Bussy tryckte den unge doktorns hand; en ovillkorlig rysning af sällhet genomilade hans ådror.
— Och det är allt, hvad du har att berätta? sade han — så oförnöjd är människan i sina önskningar.
— Ja, nådig herre. Men längre fram får jag nog veta mer; för katten, man kan inte få veta allt på en gång heller!
26.
Fadern och dottern.
Denna Remys berättelse gjorde Bussy mycket lycklig, emedan den underrättade honom om tvenne saker: först att Monsoreau ständigt var lika hatad och vidare att han, Bussy, i samma mån var älskad.
