Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
231

i det hon nalkades den unge mannen; min far vet ej, att jag rädes för denne man; min far vet ej, att jag hatar honom; min far envisas att i honom se min räddare; men jag, jag, som instinktmässigt hatar honom, jag framhärdar i det paståendet: denne man är min bödel.

— Diana! Diana! utropade gubben, han har räddat dig!

— Ja, ropade Bussy, hänförd utom de gränser, inom hvilka hans försiktighet och grannlagenhet hittills hållit honom, ja; men om man inbillat er, att faran varit större, än den verkligen var, om faran varit uppdiktad, om … hvad vet jag! … Hör mig, baron, under allt detta ligger en hemlighet, som jag skall afslöja. Men hvad jag kan bedyra er är, att om jag haft den lyckan att vara i grefve de Monsoreaus ställe, skulle jag också ha räddat er sköna, oskyldiga dotter från vanäran; men, vid Gud, som hör mig, jag skulle ej låtit henne betala mig denna tjänst.

— Han älskade henne, sade baron de Méridor, som själf insåg det afskyvärda i grefve de Monsoreaus uppförande, och man måste väl förlåta kärleken.

— Än jag då! utropade Bussy; tror ni ej att …

Men häpen öfver detta utbrott, som mot hans vilja var nära att förråda hans hemlighet, hejdade sig Bussy; blott hans eldiga blick fortsatte den på hans läppar afbrutna meningen. Diana förstod likväl denna mening, kanske bättre till och med, än om den blifvit fullföljd.

— Välan, sade hon rodnande, ni har förstått mig, är det ej så? Min vän, min bror … ni har själf önskat, att jag skulle kalla er så, jag gör det gärna … min vän, min bror, förmår ni att göra något för mig?

— Men hertigen af Anjou, hertigen af Anjou! mumlade gubben, som i prinsens vrede ständigt såg en hotande åska.

— Jag är ej en af dem, som fruktar furstars vrede, herr baron, svarade den unge mannen, och jag skulle mycket bedraga mig, om ni från det hållet ha något att frukta; i fall ni så vill, baron de Méridor, skall jag göra er till en så god vän med prinsen, att just han skall försvara er mot grefve de Monsoreau, från hvilken, tro mig, den verkliga faran hotar, en fara, okänd, men säker; osynlig, men kanhända oundviklig.

— Men om hertigen får veta, att Diana lefver, så är allt förloradt, sade gubben.

— Ah, sade Bussy, jag märker, att oaktadt allt hvad jag