232
sagt, tror ni ändock grefve de Monsoreau bättre än mig. Låt oss således ej mera tala härom; skjut ifrån er mitt anbud, herr baron, afvisa den verksamma hjälp, jag ville förskaffa er. Kasta er i armarna på den man, som på ett så värdigt sätt rättvisat ert förtroende. Som jag sagt, mitt värf är nu slutadt. Jag har här ingenting mer att göra. Farväl, herr baron! Farväl, min fru! I skolen ej återse mig. Farväl!
— O! utropade Diana, i det hon fattade den unge mannens hand, hur ni sett mig ett ögonblick tveka? Har ni hört mig ha mer än en tanke om honom? Nej. På knä anropar jag er: öfvergif mig ej, grefve de Bussy, öfvergif mig ej!
Bussy tryckte den vackra bedjerskans händer, och all hans vrede försvann, såsom snön smälter för majsolens strålar.
— Efter så är, sade Bussy, så må ske! Ja, min fru, jag åtager mig det heliga uppdrag, ni anförtror mig, och inom tre dagar … ty jag måste hinna att träffa prinsen, som, efter hvad det sägs, jämte konungen är stadd på en pilgrimsfärd till Chartres … inom tre dagar skall ni återse mig, så sant jag heter Bussy.
I det han närmade sig henne under en berusning, den hans glödande blick förrådde, hviskade han:
— Vi äro i förbund emot Monsoreau; kom ihåg, att det icke är han, som återfört er far till er, och var ej trolös mot mig.
Därefter störtade han ut ur rummet.
27.
Gorenflots uppvaknande.
Då vi sist lämnade Chicot, var han helt förtjust öfver broder Gorenflots oafbrutna sömn. Han bad värden att ej med ett ord omnämna för den värde brodern, att han gått ut klockan tio på kvällen och återkommit klockan tre på morgonen.
Som mäster Bonhomet hade märkt, att när narren och munken spisade tillsammans, var det alltid narren, som be-
