234
Chicot gjorde nu af bordduk och servetter en slags bädd åt sig på golfvet och lade sig.
Dagern, som sken Gorenflot i ansiktet, och värdens grälande röst i köket fingo honom ändtligen halfvaken. Han satte sig ej utan möda upp och började att granska den betydelsefulla oredan på bordet; därefter riktades hans blickar på Chicot, hvilken, i följd af sitt läge, med ena armen vårdslöst kastad öfver pannan, oförmärkt kunde se hvarje munkens rörelse. Chicot låtsade snarka och gjorde det så naturligt, att det hedrade hans beryktade härmningsförmåga.
— Det är ljusan dag, utropade munken; för knäfveln i våld! Det är ljusan dag; det ser ut, som hade jag tillbragt natten här … Och klostret! Kors för tusan!
Han började nu knyta till sin kåpa, en omsorg, den Chicot ej ansett sig behöfva iakttaga.
— Nå, lika godt, fortfor han, jag har haft en bra besynnerlig dröm; jag tyckte, att jag var död och höljd i en blodfläckad svepning.
Gorenflot misstog sig ej helt och hållet; han hade en gång vaknat upp ett ögonblick och då tagit duken, hvari han var inlindad, för en svepning och vinfläckarna för bloddroppar.
— Lyckligtvis var det blott en dröm, sade Gorenflot, i det han å nyo såg sig omkring.
Hans ögon fästes på Chicot, hvilken snarkade ännu värre, då han märkte, att munken betraktade honom.
— Det är bra roligt att se en full människa, sade Gorenflot. Ack, hvad han är lycklig, som får sofva så där! Ja, det är därför, att han icke är i mina kläder, han.
Härvid uppgaf han en suck, lika högljudd som Chicots snarkning, så att denna suck troligen skulle uppväckt gascognaren, om han verkligen sofvit.
— Om jag skulle väcka honom för att bedja honom om råd? sade munken; han är en god rådgifvare.
Chicot snarkade af alla krafter.
— Nej, återtog Gorenflot, det skulle ge honom för stor fördel öfver mig. Jag kan nog hitta på en god lögn, honom förutan … Men denna lögn må vara så bra påhittad som helst, jag får ändå bra svårt att undvika arrest. Visserligen fruktar jag inte så mycket själfva arresten; men vatten och bröd följer den åt, och det är det värsta. Om jag åtminstone hade litet pengar att muta broder fångvaktaren med!
