— Behöfver jag ingenting förklara för er? Så mycket bättre, ty jag visste verkligen inte, hur jag skulle kunna göra det.
— Det förstår jag ganska väl. Ett ögonblicks uppbrusning — entusiasmen har hänfört er; en sådan uppbrusning är en dygd, en sådan entusiasm är en helig känsla; men öfverdrifna dygder kunna urarta till fel, och äfven de aktningsvärdaste känslor kunna stundom bli tadelvärda.
— Ursäkta, min far, sade Gorenflot; men om ni begriper någonting af allt det här, så gör inte jag det åtminstone. Hvad talar ni om för ett utfall?
— Om det ni gjorde i natt.
— Utom klostret? frågade munken med rädd ton.
— Nej, i klostret.
— Hur jag gjort ett utfall i klostret, jag?
— Ja, just ni.
Gorenflot ref sig på näsan. Han började förstå, att det var fråga om något misstag.
— Jag är lika god katolik som ni; men ändock förfärades jag af er dristighet.
— Min dristighet? sade Gorenflot; jag har således varit dristig?
— Mer än dristig, min vän; ni var djärf.
— Ack, man måste förlåta ett alltför häftigt temperament; jag skall bättra mig, min far.
— Ja, men emellerid kan jag ej låta bli att både för oss och er frukta följderna af detta utbrott. Om saken passerat blott oss emellan, så skulle det ingenting gjort.
— Huru, sade Gorenflot; den är då känd af flera?
— Visserligen; ni vet ju, att mer än hundra lekmän voro närvarande, hvilka ej förlorat ett enda ord af ert tal.
— Af mitt tal? upprepade Gorenflot, allt mer och mer förvånad.
— Jag medger, att det var vackert; jag medger, att framgången kunde bedåra er, att de enhälliga bifallsyttringarna kunde göra er yr i hufvudet; men att gå ända därhän att föreslå en procession genom Paris’ gator, ända därhän att vilja påtaga harnesk och med hjälm på hufvudet och bardisanen på axeln vädja till alla goda katoliker, det måste ni medge var något för starkt.
Gorenflot stod där stum af häpnad.
— Det finns emellertid ett medel att hjälpa allt, fortfor
