236
Härvid svindlade hans hufvud. Den dåraktiga tanken att fly uppstod ett ögonblick hos honom; men flere munkar kommo honom redan till mötes; man skulle otvifvelaktigt förfölja honom. Broder Gorenflot kände sig dessutom tillräckligt själf för att veta, att han ej var skapad att springa; han skulle snart bli upphunnen och, bunden till händer och fötter, släpas till klostret.
Skamflat närmade han sig således sina kamrater, som tycktes tveka att tilltala honom.
— Ack, mumlade Gorenflot, de låtsa ej känna mig; jag är en skamfläck för dem!
Slutligen nalkades en af dem Gorenflot och sade:
— Arme, älskade broder!
Gorenflot uppgaf en suck och höjde ögonen mot himmeln.
— Vet ni, att priorn väntar er?
— Ack, min Gud!
— Ja, tillade en tredje, han har sagt, att så snart ni återkommit till klostret, skall man föra er till honom.
— Det var just det jag fruktade, tänkte Gorenflot.
Och mera död än lefvande inträdde han i klostret, hvars port igenstängdes efter honom.
— Ah, är det ni? utropade portvaktaren; kom, fort! fort! Den vördige priorn väntar er.
Portvaktaren fattade Gorenflots hand och förde eller snarare släpade honom med sig till priorns rum.
Gorenflot slog ned ögonen af fruktan att möta priorns vredgade blick; han kände sig stå inför en förman, som med skäl borde vara uppretad.
— Ack! Är ni då ändtligen här! sade priorn.
— Vördige fader … stammade munken.
— Hvad ni gjort oss oroliga! sade priorn.
— Ni är alltför god, min far, återtog Gorenflot, som ej kunde begripa denna saktmodiga ton, den han ej väntat sig.
— Ni har fruktat att återkomma efter scenen i natt, är det ej så?
— Jag tillstår, att jag ej vågat återkomma, sade munken, från hvars panna kallsvetten droppade.
— Ack, älskade broder, sade priorn, ni har betett er allt för obetänksamt!
— Tillåt mig att förklara för er, min far …
— Hvad behöfver ni väl förklara det för mig? Ert utfall …
