240
summa, som den värde munken hade utgifvit på vägen. Visserligen hade han också sin vän Chicot, som älskade ett godt bord och ett gladt bordsällskap; men Chicot förde ett ganska oregelbundet lif. Munken såg honom stundom tre, fyra dagar å rad, men sedan kunde fjorton dagar, en månad, ja, hela sex veckor förgå, utan att han träffade honom. Om Gorenflot ändå haft penningar; men priorns svar på hans fråga hade varit enkelt och utan all apostolisk vältalighet, såsom ett fragment ur evangelisten Lukas:
— Sök och du skall finna.
Emellertid var det angelägnast att undkomma den fara, som hotade honom, en okänd, men öfverhängande fara, efter hvad han kunnat sluta af priorns ord. Den stackars munken tillhörde ej deras antal, som kunde antaga en förklädning och därigenom undgå efterspaningar; han beslöt således att genast begifva sig på väg, och i denna föresats gick han med hastiga steg ut genom stadsporten samt smög sig försiktigt, under det han bjöd till att göra sig så smal som möjligt, förbi nattvakter och soldater, af fruktan att polisen, hvarmed priorn i S:t Genovevas kloster hotat honom, möjligtvis kunde vara honom i spåren.
Men när han väl kommit ut på fria fältet, satte han sig ned bredvid vägen, och med isterhakan hvilande i sin breda hand, började han att fördjupa sig i funderingar.
Gorenflot suckade djupt, emedan klockan nu var nära nio och den timme således inne, då man åt middag i klostret, ty munkarne, som ej följde med civilisationens framsteg, iakttogo ännu år 1578 den gamla, goda plägseden att äta middag klockan åtta på morgonen.
En mängd idéer föddes i den fastande Gorenflots hjärna. Den rådande tanken, och den hvarifrån han hade svårast att lösgöra sig, var dock att återvända till Paris, gå till klostret och förklara för abbén, det han föredroge fängelset framför förvisning, ja, att han till och med, om så behöfdes, samtyckte att undergå späkning och gisslande, allenast man förbunde sig att förse honom med hans måltider, dem han ville inskränka till blott fem om dagen.
På denna tanke, som mer än en fjärdedels timme sysselsatte den arme munkens hjärna, följde en annan, något förståndigare, nämligen att genast begifva sig till Ymnighetshornet och därifrån skicka ett bud till Chicot, i fall denne ej funnes kvar där. Han ville för honom beskrifva
