— Det var en god idé, upprepade han för sig själf. Jag skall säga till honom: min herre, hvar och en människa har sina planer, sina önskningar, sina förhoppningar; om ni vill ge mig litet pengar, skall jag bedja för framgången af era planer. Äro hans afsikter elaka, hvilket jag ingalunda betviflar, så har han dubbelt behof af att man beder för honom, och han skall då helt visst gifva mig en allmosa. Jag för min del skall sedan hemställa saken till pröfning hos första sakkunniga person jag träffar; ty det gäller att få veta, huruvida man bör bedja för framgången af planer, som äro en obekanta då man i afseende på dem fattat misstankar. Hvad den sakkunniga personen säger, skall jag göra, och följaktligen blir det inte jag, utan han, som blir ansvarig därför, och skulle jag händelsevis ej råka någon, som jag kan rådfråga: nåväl, så skall jag ändå på eget bevåg låta bli att bedja för planens framgång. Emellertid har jag ändå skaffat mig frukost för den illasinnade karlens allmosa.
Efter detta beslut smög sig Gorenflot fram till byggningen och väntade där. Fem minuter därefter öppnades porten: hästen och ryttaren visade sig åter.
Gorenflot nalkades ödmjukt.
— Min herre, sade han, om fem pater och fem ave för framgången af era planer kunna vara er till behag, så …
Mannen vände sig om.
— Gorenflot! utropade han.
— Herr Chicot! sade munken helt bestört.
— Hvart hin ämnar du dig, broder? frågade Chicot.
— Det vet jag inte; än ni?
— Jo, jag vet nog, hvart jag ämnar mig, svarade Chicot; min väg går rakt fram.
— Går den långt bort?
— Ja, ända till dess jag stannar. Men, broder, efter du inte kan säga mig orsaken, hvarför du befinner dig här, så misstänker jag en sak.
— Hvad då?
— Jo, ntt du spionerade på mig.
Min Gud! Jag spionera på er? Gud bevare mig! Jag såg er bara, det är alltihop.
— Hvad såg du då?
— Jag såg er lura på de där ryttarne, som redo förbi.
— Du är tokig.
