244
— Men ni gömde er ju bakom de där stenarna och spejade ganska uppmärksamt.
— Hör på, Gorenflot, jag ämnar låta bygga upp ett hus åt mig utanför staden; dessa stenar tillhöra mig, och jag ville blott undersöka, om de äro af godt slag.
— Det förändrar saken, svarade munken, som icke trodde ett ord af hvad Chicot sade.
— Men du själf, hvad har du att göra här utanför staden?
— Ack, herr Chicot! Jag är förvist, svarade Gorenflot med en djup suck.
— Hvad?
— Förvist, säger jag er.
Härvid insvepte sig Gorenflot i sin kapa, med utseendet af en man, den en stor olycka gifver rättighet att vädja till hans medmänniskors deltagande. Mina bröder stöta mig ifrån sig, fortfor han; jag är förkastad, bannlyst.
— Bah! Hvarför det då?
— Hör på, herr Chicot, sade munken, i det han lade handen på sitt hjärta, ni må tro mig eller ej, men på min ära jag det vet.
— Månne det inte är för det ni varit ute och rumlat i natt, broder?
— Ert skämt är grymt, svarade Gorenflot; ni vet alltför väl, hvad jag gjort sedan i går afton.
— Ja, återtog Chicot, hvad ni gjorde mellan åtta och tio, men inte från tio till tre?
— Huru, från tio till tre?
— Ja visst, klockan tio gick ni er väg.
— Jag? sade Gorenflot, i det han stirrade på gascognaren.
— Ja, och jag frågade er ändå, hvart ni ämnade er.
— Nå, hvad svarade jag då?
— Ni svarade, att ni ämnade er till klostret för att hålla ett tal.
— Det ligger ändå någon sanning i allt det där, mumlade Gorenflot förbryllad.
— För hin i våld! Visst är det sanning; ni uppläste till och med en del af ert tal, som var ganska långt och innehöll svåra tillmälen mot konung Henrik III.
— Bah! sade Gorenflot.
— Så svåra, återtog Chicot, att jag ej skulle förvånas, om man förföljer er som upprorsstiftare.
