250
— Hör då, hör då, herr Chicot! utropade han, så snart han kunde få fram ett ord, kallar ni detta att resa för sitt nöje? Jag för min del finner det ingalunda roligt.
— Framåt! framåt! svarade Chicot.
— Men vägen är svår och bär uppför.
— Goda ryttare galoppera alltid uppför.
— Ja, men jag gör inte anspråk på att vara någon god ryttare.
— Nå, så blif efter då.
— Nej, för hin, utropade Gorenflot; det vill jag ingalunda.
— Nå, framåt då!
Chicot sporrade sin häst till ännu starkare galopp.
— Se så, nu börjar Panurge att rossla, skrck Gorenflot; nu stannar han!
— Farväl då, kamrat! ropade Chicot.
Gorenflot var ett ögonblick frestad att svara i samma ton; men då påminde han sig, att hästen, den han af innersta hjärta förbannade och som bar en så fantastisk människa, äfven bar börsen, som låg i denne mans ficka. Han underkastade sig således sitt öde, stötte sandalerna i sidan på den ursinniga åsnan och tvang henne åter att galoppera.
— Min stackars Panurge stupar! skrek munken med klagande stämma för att härigenom föra Chicot till besinning af sitt eget intresse, emedan han ej tycktes kunna verka på hans medlidande. Han stupar, det är säkert det.
— Nå, så låt honom stupa då, kamrat, svarade Chicot, utan att denna anmärkning på något sätt saktade hans ridt; låt honom stupa, så skola vi sedan köpa oss en mulåsna.
Liksom åsnan förstått dessa hotande ord, vek hon i samma ögonblick af från stora vägen och ilade in på en gångstig, dit Gorenflot ej ens till fots skulle vågat sig.
— Hjälp, skrek munken, hjälp! Jag trillar ned i floden!
— Åh lappri svarade Chicot; om ni faller i floden, så ansvarar jag för att ni flyter.
— Ack, jämrade sig Gorenflot, jag drunknar, det är säkert! Och allt detta har jag, för det jag är sömngångare!
Chicot hade nu kommit upp på höjden af en backe och höll plötsligt inne sin häst.
Gorenflot, som var mindre god ryttare än Chicot och dessutom i stället för betsel endast hade ett grimskaft, fortsatte emellertid sin väg.
