med händerna under hufvudet, satte sig långsamt upp och suckade.
— Men, fortfor Chicot, om ni vill bli efter och resa efter er bekvämlighet, kamrat, så står det er fritt.
— Nej, visst inte, sade Gorenflot, förskräckt vid tanken på det öfvergifna läge, han nyss liksom genom ett underverk hade undkommit; nej, visst inte. Jag följer er, herr Chicot; jag håller för mycket af er för att vilja skiljas från er.
— Nå, sätt er då i sadeln, kamrat, sade Chicot.
Gorenflot drog sin åsna till en milstolpe och lyckades att sätta sig upp, men denna gång icke grensle, utan på sidan, som ett fruntimmer; han påstod, att denna ställning var bekvämligare för att kunna prata. Förhållandet var, att munken förutsåg en hastigare ridt än förut, i hvilket fall han, sittande på detta sätt, hade tvenne stödjepunkter: manen och svansen.
Chicot satte sin häst i fullt traf, och åsnan följde skriande efter.
De första ögonblicken voro hiskliga för Gorenflot; lyckligtvis hade den kroppsdel, på hvilken han satt, ett sådant omfång, att det var mindre svårt för honom än för någon annan att bibehålla jämvikten.
Chicot höjde sig emellanåt i stigbyglarna och spejade utåt vägen; men då han ej upptäckte hvad han sökte, ökade han farten ännu mer.
Gorenflot teg i början, ty han hade fullt göra att hålla sig kvar på sin åsna. Men då han fått hämta sig så pass mycket, att han kunde flåsa ut, och märkte, att Chicot alltjämt fortsatte sitt spejande, frågade han:
— Hvad är det då ni söker, min bäste herr Chicot?
— Ingenting, svarade denne, jag ser bara efter, hvart vi taga vägen.
— Åh, till Melun; ni sade det ju själf nyss.
— Men vi komma inte ur fläcken, kamrat!
— Huru! Komma vi inte ur fläcken? utbrast munken; vi trafva ju oupphörligt.
— I galopp, i galopp! ropade gascognaren, i det han sporrade sin häst.
Uppmuntrad af exemplet, började nu också Panurge att galoppera, och det så besatt, att det ej lofvade något godt för ryttaren. Gorenflots ångest fördubblades.
