256
turen voro afsadlade, och herrn och betjänterna voro försyunna. Ännu mer, omkring kreaturen stodo en hop för Chicot obekanta personer, som synade och tycktes värdera dem: först och främst en hästhandlare och vidare hofslagaren jämte tvenne franciskanermunkar.
— Gå fram dit, sade Chicot till Gorenflot, och närma dig franciskanerna; tag dem afsides och språka med dem — munkar ha väl inga hemligheter för hvarandra, hoppas jag. Underrätta dig på fint sätt, hvarifrån dessa mulåsnor kommit, hvad de kosta och hvart deras ägare tagit vägen.
Gorenflot lydde. Om en stund kom han tillbaka.
— Först och främst har jag fått höra, sade han, att vi äro på vägen till Lyon.
— Ja, det vet jag nog, svarade Chicot.
— Den af mulåsnornas ägare, som tycktes vara husbonden, har, åtföljd af en af betjänterna, tagit vägen till Avignon.
— Och den andre betjänten?
— Han har fortsatt vägen till Lyon.
— Bra. Men hvarför har husbonden tagit vägen till Avignon? Jag trodde, att han ämnade sig till Rom. Men, återtog Chicot liksom för sig själf, jag frågar dig ju om saker, som du inte kan veta.
— Jo, visst vet jag det, svarade Gorenflot.
— Huru! Vet du det?
— Ja; han beger sig till Avignon, emedan hans helighet påfven skickat till nämnda stad en legat, som har fullmakt att handla i hans namn.
— Godt, sade Chicot, jag förstår!… Och mulåsnorna?
— Mulåsnorna voro uttröttade, och dem ha de sålt åt en hästhandlare, som nu åter vill sälja dem åt franciskanerna.
— För hur mycket?
— För femton pistoler stycket.
— Men på hvad sätt ha de sedan fortsatt resan?
— På hästar, som de köpt af en ryttmästare, som är här för att handla upp hästar för regementets räkning.
— För knäfveln, kamrat! utropade Chicot; du är en präktig karl, och först i dag börjar jag uppskatta ditt värde. Men sluta nu, hvad du så lyckligt påbörjat. Tag våra två mulåsnor och gå och bjud ut dem för tio pistoler stycket åt franciskanerna; de böra gifva dig företrädet.
