— Det skola de ock göra, sade Gorenflot, eljest anger jag dem för deras prior.
— Bravo, kamrat! Du artar dig allt bättre och bättre.
— Ja, men, frågade Gorenflot, hur skola vi fortsätta vår resa?
— Till häst, min vän.
— Aj, aj! sade munken och klådde sig bakom örat.
— Hvad nu då? inföll Chicot; en så duktig ryttare, som du är?
— Bah, sade Gorenflot, i nödfall, ja.
Chicot begaf sig till köpingens värdshus. Där fann han ryttmästaren, och snart hade han med denne gjort upp köp af tvenne hästar, som den tappre officeren genast annoterade såsom döda på vägen, och hvilka han, prisad vare denna omständighet, kunde lämna för trettiofem pistoler.
Gorenflot anlände snart. Han hade lyckats sälja mulåsnorna åt franciskanerna. Helt belåten tillät Chicot honom att gå och tömma en butelj vin. Munken tömde två. Därpå stego han och hans värde beskyddare till häst.
Som Gorenflot såg sin kvällsvard liksom löpa före honom, sporrade han sin häst rätt tappert; dessutom hade han nu gjort framsteg i ridkonsten: i stället för att hålla fast i manen med ena handen och i svansen med den andra, som han förut gjort, fattade han nu med bägge händerna i sadelknappen och satte af, så fort Chicot kunde önska. Till slut visade han till och med mer ifver än själfve hans beskyddare; ty hvarje gång Chicot lät sin häst sakta sitt galopp till traf, fortsatte munken att galoppera och hojta åt sitt ök.
Så ädla bemödanden förtjäna sin belöning: följande dag mot aftonen hade Chicot upphunnit mäster Nicolas David, hvilken alltjämt var förklädd till betjänt, och den han sedan ej mer förlorade ur sikte. På åttonde dagen efter deras afresa från Paris anlände de alla tre mot aftonen till Lyon.
Detta var ungefär samtidigt med Bussys och grefven och grefvinnan Saint-Luc's ankomst till slottet Méridor.
31.
Värdshuset Gyllene svanen.
Mäster Nicolas David, alltjämt förklädd till betjänt, valde det förnämsta värdshuset i staden, nämligen Gyllene svanen.
