262
fiende? Jag säger vår fiende, tillade gascognaren med sitt ömmaste småleende, ty jag ser nog, att vi äro bröder.
— Ja, utan tvifvel, svarade värden. Jo, ser ni, min vän, jag misstror denne man, emedan han kommit hit förklädd till lakej och sedan tagit på sig ett slags advokatdräkt. Nu påstår jag emellertid, att han hvarken är advokat eller betjänt, emedan jag under hans kappa, som låg kastad på en stol, upptäckte spetsen af en lång värja; vidare har han på ett besynnerligt sätt talat med mig om konungen, och slutligen har han sagt mig, att han har ett uppdrag från herr de Morvilliers, hvilken, som ni vet, är minister hos Nebukadnezar.
— Herodes, såsom jag kallar honom.
— Sardanapalus, tillade värden.
— Bravo! ropade Chicot.
— Ack! Jag ser, att vi förstå hvarandra.
— Ja, det göra vi visst, svarade Chicot; således stannar jag kvar här.
— Ja, jag hoppas det.
— Men inte ett ord om min släkting!
— Nej, inte ett ord, det lofvar jag.
— Och inte om mig heller.
— Hvem tar ni mig för? Men tyst, här kommer någon
Gorenflot visade sig på tröskeln.
— Ah, det är han, den värdige mannen! utropade värden, i det han gick munken till mötes och gjorde ligisternas tecken. Gorenflot blef på en gång förvånad och förskräckt.
— Svara; svara då, min broder, sade Chicot; vår värd vet allt, och han är med om hemligheten.
— Hvilken hemlighet? frågade Gorenflot.
— Det heliga förbundet, sade Bernouillet sakta.
Gorenflot gjorde tecknet, hvilket på det högsta fröjdade värden.
— Men, sade Gorenflot, som var angelägen att få byta om samtalsämne, man hade lofvat mig Xeres.
— Xeres, Malaga, Alicante, alla viner i min källare stå till er tjänst, min broder.
Gorenflot kunde ingenting begripa af allt detta. Tre dagar å rad tog han sig rus: den första af Xeres, den andra af Malaga, den tredje af Alicante.
Under dessa dagar hade Chicot ej lämnat sitt rum, utan från morgon till kväll spionerat på advokaten. Värden,
