som tillskref detta Chicots fruktan för den förmente rojalisten, roade sig med att spela denne tusen spratt. Men ingenting, så tycktes det åtminsone, förmådde reta Nicolas David, som på värdshuset Gyllene svanen hade stämt möte med Pierre de Gondy och ingalunda ville lämna detta logis, af fruktan, att hertigarnes sändebud ej skulle träffa honom; i följd häraf syntes advokaten fullkomligt känslolös för alla värdens förolämpningar. Men så snart dörren var stängd efter mäster Bernouillet, hade Chicot, som ej lämnade sitt observatorium, det nöjet att se, hur Nicolas David på alla sätt gaf sin dämpade vrede luft.
Redan dagen efter hans inflyttande på värdshuset, då han märkte värdens ovilja, sade han, i det han ursinnigt knöt näfven mot dörren, hvarigenom värden gick ut:
— Vänta bara fem eller sex dagar till, din lymmel, och du skall få betala mig det!
Chicot visste således nog; han var säker, att Nicolas David ej skulle lämna värdshuset, förrän han erhållit legatens svar.
Men efter en veckas förlopp blef Nicolas David sjuk, sedan värden, trots Chicots invändningar, hade låtit advokaten förstå, att han så fort som möjligt behöfde hans rum. Värden yrkade, att han skulle lämna sin bostad, medan han ännu kunde gå; men advokaten bad, att han måtte få stanna kvar till följande dagen, ty han hoppades, att han då skulle må bättre. Dagen därpå var han emellertid mycket sämre.
Värden kom själf och berättade denna nyhet för sin vän, ligisten.
— Vet ni hvad? sade han och gnuggade händerna, vår rojalist, denne Herodes’ vän, lär förmodligen komma att undergå generalmönstring.
Bland ligisterna betecknades med ordet generalmönstring flyttningen från denna världen till en annan.
— Bah! yttrade Chicot; ni tror då, att han dör?
— Han har mycket stark feber och kastar sig som en vansinnig i sängen; läkarne förstå sig inte på sjukdomen.
Chicot sig betänksam ut.
— Hur ser han ut? frågade han.
— Han är blek som döden och skriker som en besatt.
— Hvad säger han då?
— Försvara kungen! Man har ondt i sinnet mot kungen!
