264
Och så säger han emellanåt, att han väntar en person från Avignon och att han vill råka denne, innan han dör. Skulle det inte vara löjligt om han lade sig att dö här?
— Jo, rätt lustigt, menade Chicot; men jag skulle ändå inte vilja, att han dör, innan den där personen från Avignon hunnit hit.
— Hvarför det? Ju förr han dör, desto förr äro vi af med honom.
— Ja visst; men jag drifver inte mitt hat så långt, att jag vill fördärfva både kropp och själ, och efter den där personen kommer från Avignon för att bikta honom, så …
— Ja, men ni begriper väl, att det inte är annat än en feberyrsel, en idé, som han fått i hufvudet, och att han alldeles inte väntar någon.
— Åh, hvem vet? menade Chicot.
— Ack, ni är en sann kristen, ni!
— Löna ondt med godt bjuder den gudomliga lagen.
Värden aflägsnade sig, intagen af den djupaste beundran.
Gorenflot, som ej det ringaste deltog i allt detta, fetmade synbarligen; efter åtta dagars förlopp sviktade trappan under hans steg, och han började att knappt få rum i den, så att han en afton med förvåning yttrade till Chicot, att han trodde, det trappan hade smalnat. För öfrigt tänkte han hvarken på Nicolas David, ligan eller religionens beklagansvärda förfall; hans enda bekymmer var att söka förlika olika vinsorter med de mångfaldiga rätter, han lät servera sig, medan värden hvarje gång, han såg honom gå in eller ut, häpen upprepade:
— Hvem skulle väl kunna ana, att den där tjocke munken är en så ljungande vältalare!
32.
Munken biktar advokaten, och tvärtom.
Den dag, som skulle befria värdshuset från den ovälkomne gästen, tycktes ändtligen randas. Mäster Bernouillet störtade in i Chicots kammare med ett så skallande gapskratt, att gascognaren måste vänta en stund, innan han kunde få veta orsaken därtill.
— Han dör utropade den barmhärtige värdshusvärden; han uppger andan; han kreverar ändtligen!
