— Tror ni, att jag är tillräckligt beredd därtill, herr Chicot? frågade munken förlägen.
— Du? Jag har aldrig sett dig ha mer kallelse därtill än i denna stund. Du skall återföra honom på den rätta vägen, om han är vilseförd; du skall visa honom genaste vägen till paradiset, om han söker den.
— Jag skyndar in till honom.
— Nej, vänta då; jag måste säga dig, hur du skall gå till väga.
— Hvad vad behöfs det? Liksom man inte i tjugu års tid hade utöfvat sitt kall!
— Ja, men det är inte allenast ditt kall, du skall utöfva i dag, utan det är också min vilja, som du skall rådfråga.
— Er vilja?
— Ja, och om du punktligt följer den, så, märk hvad jag säger, skall jag på Ymnighetshornet insätta tusen écus för din räkning, att dricka eller äta för, hvilketdera du behagar.
— Att både dricka och äta för, det tycker jag mer om.
— Välan, må ske; tusen écus får du, om du biktar den döende.
— Jag skall bikta honom, om jag ock själf skall omkomma därvid. Men säg mig nu, på hvad sätt skall jag bikta honom?
— Hör på: din kåpa ger dig stort anseende; du talar i Guds och konungens namn; du måste genom din vältalighet tvinga denne man att till dig öfverlämna de papper, han nyss erhållit från Avignon.
— Men hvarför skall jag tvinga honom därtill?
Chiot såg medlidsamt på munken.
— För att erhålla tusen écus, ditt nöt! sade han.
— Ja, det var rätt, sade Gorenflot; nu går jag.
— Vänta litet. Han skall säga dig, att han nyss biktat sig.
— Nå, om han nyss biktat sig, hvad skall jag då där att göra?
— Du skall svara honom, att han ljuger, och att den, som nyss varit hos honom, inte är någon biktfar, utan en ränkmakare liksom han själf.
— Men då blir han ond.
— Hvad frågar du efter det? Han håller ju på att dö.
— Det är sant.
