270
— Sedan skall du tala om Gud, om djäfvulen, om hvad du vill, men på ett eller annat sätt skall du laga, att du får papperen, som kommit från Avignon.
— Men om han nekar att ge mig dem!
— Då skall du neka honom absolution, du skall bannlysa honom.
— Eller också bemäktigar jag mig papperen med våld.
— Nå, gör det, om du vill; men, lât se, är du nu tilräckligt nykter för att punktligt kunna uföra mina befalningar?
— Punktligt; det skall ni få se.
Vid dessa ord förde Gorenflot handen öfver sitt breda ansikte liksom för att utplåna alla spår af ruset; hans blickar blefvo lugna, ehuru, om man uppmärksamt betraktat honom, man skulle funnit dem något stirrande; hans mun uttalade endast afmätta ord, och hans åtbörder antydde nykterhet, ehuru han ännu darrade en smula. Han styrde högtidligt sina steg mot dörren.
— Vänta litet, sade Chicot; då han gifvit dig papperen, så håll väl i dem med ena handen och knacka med den andra i väggen.
— Och om han nekar att gifva mig dem?
— Så knacka ändå.
— Godt.
Gorenflot lämnade nu rummet, medan Chicot, ett rof for den häftigaste sinnesrörelse, lade örat till väggen för att lyssna till minsta buller. Om några minuter inträdde munken i grannens rum. Advokaten reste sig upp i sängen och stirrade på den inträdande.
— God dag, min broder! sade Gorenflot, i det han stannade midt i rummet och rätade upp sin tjocka figur.
— Hvad vill ni här, min far? mumlade den sjuke med svag stämma.
— Min son, jag är en stackars munk; jag har fått veta, att ni är farligt sjuk, och jag kommer för att tala med er om er själs salighet.
— Tack! sade den döende; men jag tror er omsorg öfverflödig; jag mår nu litet bättre.
Gorenflot skakade på hufvudet.
— Tror ni det? sade han.
— Jag är säker därpå.
