— Det är en list af satan, som vill, att ni skall dö utan bikt.
— Satan blir då narrad, sade den sjuke; jag har nyss biktat mig.
— För hvem då?
— För en värdig präst från Avignon.
Gorenflot skakade ännu en gång på hufvudet.
— Han var ingen präst, sade han.
— Huru! Var han icke präst?
— Nej.
— Hur vet ni det?
— Jag känner honom, sade Gorenflot med så säker ton, att, hur svårt det i allmänhet än är att bringa advokater ur fattningen, denne dock förbryllades.
— Således alldenstund ni inte befinner er bättre, fortfor Gorenflot, och emedan denne man inte var någon präst, måste ni låta bikta er.
— Jag begär intet bättre, svarade advokaten med något starkare röst; men jag vill bikta mig för hvem jag behagar.
— Ni har inte tid på er att skicka efter någon annan, min son; dessutom, efter jag är här, så …
— Huru! Har jag inte tid? utropade den sjuke med en röst, som blef allt starkare och starkare; men då jag säger er, att jag mår bättre, då jag bedyrar, att jag denna gång är säker på att undslippa döden …
Gorenflot skakade för tredje gången på hufvudet.
— Men jag, sade han med samma flegma, jag, min son, bedyrar, att jag icke har något hopp om ert återställande; ni är död till döden såväl af läkaren som af den gudomliga försynen. Det är grymt att säga er det, jag vet det väl; men vi skola alla den vägen fara förr eller senare. Det finnes en vågskål, rättvisans vågskål, och dessutom är det tröstande att dö, emedan man återuppstår i ett annat lif. Således, mitt kära barn, bikta er.
— Men jag försäkrar er, min far, att jag redan känner mig starkare, och det är sannolikt en verkan af er heliga närvaro.
— Villfarelse, min son, villfarelse! inföll Gorenflot. Det finnes i sista stunden ett slags uppflammande lifskraft: det är lampan, som lifvas för att kasta sitt sista sken. Låt höra, fortfor munken, i det han satte sig bredvid sängen, bekänn för mig era intriger, era stämplingar och ränker.
