fade till Nicolas David, att denne rullade långt utåt golfvet. Men ursinnig reste han sig upp, fattade tag i den långa värja, som mäster Bernouillet hade sett, och som var upphängd på väggen under hans kläder, drog den ur slidan och störtade mot munken.
— Nu är det din tur att bikta dig, sade han med dof stämma, eller också måste du dö!
Gorenflot blef fullkomligt nykter, då han kände den kalla värjspetsen på sin strupe.
— Aha, sade han; ni var då inte sjuk; det var bara en komedi ni spelade.
— Du glömmer, att det inte är du, som skall fråga, utan att du skall svara. Hvem är du?
— Det ser ni väl, svarade munken.
— Det där är inte att svara, sade advokaten, i det han tryckte hårdare på värjan.
— Men, för tusan, akta er då! Om ni dödar mig, innan jag svarat, så får ni ju ingenting veta.
— Det är sant; ditt namn?
— Broder Gorenflot.
— Du är således verkligen munk?
— Ja, visst är jag det.
— Hur kommer det sig till, att du är i Lyon?
— Emedan jag är förvist.
— Hvem har fört dig till detta värdshus?
— Händelsen.
— Hur länge har du varit här?
— I sexton dygn.
— Hvarför har du spionerat på mig?
— Det har jag inte gjort.
— Hur visste du då, att jag tagit emot några papper?
— Emedan man sagt mig det.
— Hvem har sagt dig det?
— Den, som skickat mig till er.
— Hvem har då skickat dig till mig?
— Det kan jag inte säga er.
— Men det måste du emellertid säga mig.
— Håll, håll, skrek munken; håll! Jag ropar på hjälp; jag skriker.
— Och jag, jag dödar dig.
Munken uppgaf ett rop; en bloddroppe färgade advokatens värjspets.
