274
— Hans namn? frågade han.
— Ack, jag kan inte hjälpa det mer, sade munken; jag har förtegat det, så länge jag kunnat.
— Ja, det är sant; du har räddat din ära. Men säg nu hvem som skickat dig till mig?
— Det är …
Gorenflot tvekade ännu; han ville ej gärna förråda sin vän.
— Säg då fort! ropade advokaten och stampade i golfvet
— Jag kan inte hjälpa det! Det är Chicot.
— Konungens narr?
— Ja, just han.
— Och hvar är han?
— Här är jag! svarade en röst.
Chicot visade sig på dörrtröskeln, blek, allvarsam och med blottad värja i handen.
33.
Striden.
Då mäster Nicolas David fick se den man, som han visste vara sin värste fiende, gjorde han en åtbörd af förskräckelse.
Gorenflot begagnade sig häraf för att kasta sig åt sidan och sålunda rädda sin hals undan advokatens värja.
— Hjälp mig, ropade han; hjälp! Han vill döda mig!
— Aha, min bäste herr David, sade Chicot, det är således ni? Det var roligt att få träffa er.
Därefter vände gascognaren sig till munken och tillade:
— Bäste Gorenflot, din närvaro som munk var nyss nödvändig här, då man trodde, att herrn höll på att dö; men nu, då han mår bättre, behöfver han ej någon biktfar, utan nu skall han i stället få att göra med en adelsman.
David försökte att på sina läppar framtvinga ett föraktfullt löje.
— Ja, med en adelsman, som skall visa er, att han är af äkta sorten, fortfor Chicot. Gorenflot, gör mig det nöjet att ställa er på post i förstugan och att hindra hvem det
