24
vände sig nu till Quélus, tog ett steg emot honom, och i det han stolt lade armarna i kors öfver bröstet, sade han med dof och långsam röst:
— Jag tror, herr Quélus, att ni säger: hugg ned! då ni talar om en kunglig prins af Frankrike.
Quélus ryggade häpen tillbaka.
— Hertigen af Anjou! ropade han.
— Hertigen af Anjou! upprepade de andra.
— Välan mina herrar, återtog Frans med dundrande stämma, ämnen I ännu ropa: hugg ned!
— Nådig herre, stammade d'Epernon, det var blott ett skämt; förlåt oss!
— Ers höghet, sade i sin ordning d'O, vi kunde ej förmoda att råka ers höghet här i detta ödsliga kvarter.
— Ett skämt? upprepade Frans utan att ens bevärdiga d'O med ett svar. Ni har ett besynnerligt sätt att skämta, herr d'Epernon, låt höra då, åt hvem skämtet var ämnadt, efter det ej var åt mig.
— Ers höghet, svarade vördnadsfullt Schomberg, vi sågo Saint-Luc lämna hôtel Montmorency och bege sig häråt, hvilket föreföll oss så sällsamt, att vi ville veta, hvad som kunde förmå en brudgum att öfvergifva sin brud.
Ursäkten var ganska lyckligt påfunnen, ty troligen skulle hertigen af Anjou dagen därpå få veta, att Saint-Luc ej tillbragt natten i hôtel Montmorency.
— Herr de Saint-Luc? I han då tagit mig för honom?
— Ja, ers höghet, svarade på en gång de fem adelsmännen.
— Men hur är det möjligt att förblanda oss bägge? återtog hertigen af Anjou; herr de Saint-Luc är ju hufvudet längre än jag.
— Det är sant, ers höghet, svarade Quélus; men han är precis lika lång som herr d'Aurilly, som har den äran att åtfölja ers höghet.
— Och vidare är natten ganska mörk, tillade Maugiron.
— Slutligen, återtog Quélus, kan väl ers höghet ej misstänka, att vi, beträffande er höga person, hysa ens minsta skymt till något elakt anslag, ej ens om det blott vore fråga om att störa ers höghets nöjen.
Under det Frans åhörde de mer eller mindre rimliga svar, som fruktan eller öfverraskning förestafvade de unga ädlingarne, hade han genom en skicklig manöver, och steg för steg åtföljd af d'Aurilly, sin lutspelare och vanliga följe-
