— Du har rätt. Men se, nu taga de af åt vänster, stanna framför ett hus och tyckas söka någon.
— Ja, sannerligen göra de icke det.
— Det ser ut, som de ämnade sig in någonstädes, sade Schomberg. Skulle de möjligen kunna undkomma oss?
— Hm! inföll Maugiron, det kan inte vara han, ty han ämnade sig ju till förstaden Saint-Antoine, men dessa däremot kommo ju direkt utför Saint-Paulsgatan.
— Åh, återtog Schomberg, hvem vet, om icke den skälmen gett oss falsk uppgift om vägen.
— Ja, det vore visst icke omöjligt, svarade Quélus.
Denna förmodan kom ädlingarne att rusa fram likt ett koppel hungriga hundar, och med dragna värjor störtade de fram emot de tvenne män, hvilka stannat utanför porten. Den ene af dessa hade just satt nyckeln i låset och höll på att skjuta upp porten, då bullret af de kommande förmådde de tvenne hemlighetsfulla vandrarne att vända sig om.
— Hvad vill detta säga, d'Aurilly? sade den ene af dem. Tänka de anfalla oss?
— Ack, nådig herre, svarade den, som höll på att öppna porten, det ser verkligen så ut. Ger ni er tillkänna eller bibehåller ni ert inkognito?
— Beväpnade män! Ett försåt!
— Säkert någon rival, som lurat på oss; jag kunde just ana det! Damen är för vacker, ers höghet, för att ej vara kurtiserad.
— Låt oss skynda in, d'Aurilly; man uthärdar en belägring bättre innanför än utanför en port.
— Visserligen, nådig herre, om det ej finns fiender inom fästningen; men hvem kan veta, om icke …
Han fick ej tid att fortsätta. Med blixtens snabbhet hade de unga ädlingarne tillryggalagt den sträcka af vid pass hundra steg, som skilde dem från byggningen. Quélus och Maugiron, som hade smugit sig tätt utmed muren, störtade sig emellan porten och dem, som ville gå in, för att afskära dem all utväg till flykt, medan Schomberg, d'O och d'Epernon beredde sig att anfalla dem.
— Hugg ned! Hugg ned! skrek Quélus, den hetaste af de fem.
Den, som nyss af sin kamrat benämnts: Nådig herre och af honom tillfrågats, om han ville behålla sitt inkognito,
