276
ej har anspråk på att bli halshuggen; det är bara adelsmän, som ha den rättigheten.
— Men hur skall det gå till, om jag får fråga?
— Ah, ingenting är lättare; jag behöfver bara berätta sanningen. Jag måste säga er, min käre herr David, att jag förliden månad var närvarande vid en liten sammankomst mellan hertigarne af Guise och madame de Montpensier, i S:t Genovevas kloster.
— Ni?
— Ja, jag befann mig i en biktstol midt emot den, där ni satt; man sitter illa i en sådan, eller hur? Jag för min del hade så mycket mer skäl att beklaga mig, som jag var nödsakad att afvakta slutet, och sammankomsten blef ganska långvarig. Jag hörde alltsammans, jag såg spektaklet med hertigens af Anjou kröning, som var mindre roligt; men i stället var den lilla efterpjäsen ganska putslustig — de lothringska hertigarnes genealogi, öfversedd, tillökt och förbättrad af mäster Nicolas David.
— Ja så, ni känner till genealogien? sade David, i det han med möda betvang sin vrede.
— Ja, sade Chicot, och jag fann den oändligt sinnrik. Men det är bra olyckligt att ha så där mycket förstånd: man riskerar så lätt att bli hängd. Det är synd, tänkte jag, att låta hänga en så hygglig karl som herr David, en så skicklig fäktare, en så slug advokat, ändtligen en af mine goda vänner, då jag ej allenast kan rädda honom från repet, utan till och med göra den hederlige advokatens, den där gode vännens lycka. När jag då hörde er tala om att resa, så beslöt jag att följa er i spåren, och det har jag gjort. Ni förstår väl, att jag ej följt er från Paris till Lyon för att här släppa er ur sikte. Nej, jag borrade ett litet hål i väggen, hvarigenom jag hade den fördelen att kunna speja på er så mycket jag ville, och jag tillstår, att jag njutit af detta nöje flera gånger om dagen. Slutligen blef ni sjuk, och värden ville köra er på porten; ni hade stämt möte med herr de Gondy på Gyllene svanen; ni var rädd, att han inte skulle få reda på er annanstädes. Sjukdomen kunde vara en förevändning; också trodde jag blott till hälften därpå; men som den ju ändå kunde vara verklig, och efter som vi alla äro dödliga, en sanning, hvarom jag snart skall söka öfvertyga er, så skickade jag till er en hygglig munk, min vän och reskamrat, för att väcka er ånger och förmå
