vara må att störa mig under mitt samtal med den här herrn.
Gorenflot begärde ingenting bättre än att få aflägsna sig så långt som möjligt från Nicolas David. Han skyndade ut med lättare steg än han inträdt. Chicot stängde dörren efter honom och sköt regeln för.
David erfor i början en lätt förklarlig sinnesrörelse, men snart hämtade han sig, i det han förlitade sig på sin skicklighet att föra värjan och märkte, att han icke hade att göra med mer än en person. Då gascognaren stängt dörren och vände sig om, fann han David stödd mot sängen, med värjan i hand och smålöjet på läpparna.
— Kläd på er, min herre, sade Chicot; jag vill lämna er tid därtill, ty jag vill ej ha någon fördel öfver er. Jag vet, att ni är en skicklig fäktare, men det är mig fullkomligt likgiltigt.
David började att skratta.
— Skämtet är godt, sade han.
— Ja, åtminstone tycker jag det, emedan det är jag, som sagt det, och det skall snart smaka er ännu bättre, emedan ni är en man med smak och som förstår er på sådant. Hvad tror ni jag kommer för att söka här, mäster Nicolas?
— Förmodligen de rapp, jag blef er skyldig i hertigens af Mayenne namn, den där dagen, när ni så lättfotad hoppade ut genom fönstret.
— Nej, min herre, dem har jag nog räkning på, och jag skall nog återgälda dem åt den person, som låtit gifva mig dem, var säker därpå. Men hvad jag nu kommit för att söka är en viss genealogi, som Pierre de Gondy nyss lämnat i era händer.
David bleknade.
— Hvilken genealogi?
— Den, hvilken, som ni vet, bevisar, att hertigarne af Guise i rät linie härstamma från Karl den store.
— Aha, sade David. ni är således spion, min herre; jag tog er bara för narr, jag.
— Jag skall, om ni så vill, bli både det ena och det andra i det här fallet: spion för att laga att ni blir hängd, och narr för att sedan skratta däråt.
— Att jag blir hängd?
— Ja, hastigt och lustigt, min herre. Jag hoppas, att ni