282
34.
Hertigen af Anjou.
Det var de sista dagarna af april. Domkyrkan i Chartres var smyckad till fest.
Barfotad hade konungen inträdt i kyrkan och stod nu midt i skeppet; han blickade omkring sig för att se, om alla hans hofmän och vänner troget infunnit sig. Men somliga, hvilkas fötter blifvit sargade af gatstenarna, hade påtagit sina skor, och andra, trötta och hungriga, hvilade ut på något värdshus vid vägen, dit de smugit sig; endast få, klädda i sina långa botgörelsekåpor, hade haft mod att med nakna fötter och ben inträda på kyrkans fuktiga golf.
Den religiösa ceremoni, som hade till ändamål att skaffa Frankrike en tronarfvinge, skulle nu försiggå: madonnans båda linnen, hvilkas undergörande kraft i dylika fall allt för ofta bekräftat sig för att kunna sättas i tvifvelsmål, framtogos ur sina gyllene skrin, och folket skyndade hoptals till denna högtidlighet.
Under detta ögonblick af allmän tystnad hörde Henrik III ett besynnerligt ljud, som liknade ett kväfdt skratt, och efter gammal vana sökte hans ögon Chicot, ty det föreföll honom, som om ingen annan än denne kunde ha den förmätenheten att skratta i ett så högtidligt ögonblick. Emellertid var det ej Chicot, som hade skrattat vid åsynen af de bägge heliga linnena; tyvärr saknades Chicot vid den heliga akten, hvilket ganska mycket bedröfvade konungen, som, enligt hvad man påminner sig, hade förlorat honom ur sikte på vägen till Fontainebleau och sedan ej hört talas om honom. Den, som skrattade, var en man, som tycktes nyss ha anländt till staden, ty hans lysande ryttaredräkt var alldeles fullstänkt af smuts.
Då han såg konungen vända sig om, stannade han ett ögonblick med skenbar vördnad.
Henrik, missnöjd att se denne man anlända så sent och så bullersamt samt genom sin klädsel skilja sig från de andra, som buro en för dagen anbefalld dräkt, kastade på honom en vredgad blick.
Den nykomne syntes emellertid ej bry sig härom, utan
