gick fram och föll på knä bredvid den stol, där hertigen af Anjou satt. Denne, snarare försänkt i djupa tankar än i böner, gaf ej ringaste akt på hvad som tilldrog sig omkring honom. Om en stund vaknade han dock upp ur sina drömmar, vände sig plötsligt om och utbrast halfhögt: Bussy!
— God dag, nådig herre! sade ädlingen, liksom hade han skilts från hertigen kvällen förut, och liksom hade ingenting af vikt passerat, sedan han lämnade honom.
— Men är du då alldeles förryckt? sade prinsen.
— Hur så, nådig herre?
— Jo, efter som du lämnat det ställe, där du var, lika godt hvilket, och kommit hit till Chartres för att se madonnans linnen.
— Nådig herre, jag måste genast tala med er.
— Hvarför har du då inte kommit förr?
— Emedan det varit omöjligt.
— Men hvad har då allt tilldragit sig på nära tre veckor, som du varit försvunnen?
— Det är just därom jag vill tala med er.
— Ja, men du väntar väl, tills vi kommit ur kyrkan?
— Tyvärr måste jag det, och det är just det, som förargar mig.
— Tyst! Det är strax slut; vi skola följas åt hem till mig.
Konungen pådrog verkligen i detta ögonblick, utanpå sin egen skjorta, madonnans grofva linne, och med tillhjälp af sina damer var drottningen sysselsatt att göra detsamma. Därefter knäföllo konungen och drottningen under en tronhimmel och voro en stund försänkta i andäktiga böner, medan de närvarande för att behaga sin monark lågo med pannan mot golfvet. Ändtligen reste sig konungen upp, aftog det hellga linnet, hälsade ärkebiskopen och drottningen och styrde sina steg mot kyrkdörren. Men plötsligt stannade han, ty han varseblef Bussy.
— Ha, min herre, sade han, våra andaktsöfningar tyckas ingalunda behaga er, emedan ni ej kunnat förmå er att aflägga guld och silke, då er konung är klädd i säck och aska.
— Sire, svarade Bussy med värdighet, ehuru han rodnade af harm, ingen kan lifligare än jag vilja dela ers majestäts andakt, men jag kommer just nu tillbaka från
