— Jag trodde, att ers höghet hade känt igen henne.
— Det var således hon? utropade hertigen.
— Ja, nådig herre.
— Och du har sett henne?
— Ja.
— Har hon talat vid dig?
— Ja visst; det är bara spöken, som inte tala. För öfrigt hade kanske ers höghet orsak att tro henne vara död, och ni hoppades måhända också, att hon var det.
Hertigen bleknade och stod liksom förkrossad vid dessa hårda ord af den, af hvilken han snarare bort vänta sig smicker.
— Ja, nådig herre, fortfor Bussy, ehuru ni nära nog tvungit ett ungt fruntimmer att söka martyrdöden, så har hon dock undgått den; men lugna er ej för hastigt och tro er ej ännu ha vunnit aflösning; ty, i det hon räddat sitt lif, har hon fallit offer för en olycka, värre än själfva döden.
— Hvad har då händt henne? frågade hertigen upprörd.
— Jo, det har händt henne, nådig herre, att en viss man rädat hennes ära och hennes lif, men att denne man låtit henne nå dyrt betala sig denna tjänst, att hon har skäl att ångra, att hon mottagit den.
— Fortfar.
— Välan, nådig herre, för att undgå att bli hertigens af Anjou mätress, har fröken de Méridor kastat sig i armarna på en man, som hon afskyr.
— Hvad säger du?
— Jag säger, att Diana de Méridor numera är grefvinna de Monsoreau.
Den vanligen så bleke fursten blef vid dessa ord blossande röd.
— Vid Kristi blod! utropade han ursinnig, är detta verkligen sant?
— Ja, vid Gud, emedan det är jag, som säger det, svarade Bussy med sin stolta min.
— Jag menade ej så, sade prinsen, och jag misstänker ingalunda er trovärdighet, Bussy; jag frågade mig blott, om det vore möjligt, att en af mina ädlingar kunnat ha den djärfheten att beröfva mig en kvinna, som jag gjorde den äran att älska.
— Hvarför inte? sade Bussy.
