Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

286

— Du skulle således gjort detsamma, du?

— Jag skulle gjort det som varit ännu bättre, nådig herre; jag skulle sagt er, att ni fläckade er ära.

— Håll ett ögonblick, Bussy, sade hertigen, som nu återhämtat sig. Var god och hör mig; ni förstår, min vän, att jag inte söker rättfärdiga mig.

— Däri har ni orätt, min prins, ty ni är ej mer än en vanlig ädling, så snart det handlar om hederssaker.

— Välan! Det är just därför jag ber er vara Monsorenus domare.

— Jag?

— Ja, just ni; och ni skall säga mig, om han inte handlat som en bedragare mot mig.

— Mot er?

— Ja, mot mig, hvars afsikter han kände.

— Och ers höghets afsikter voro …

— Naturligtvis att göra mig älskad af Diana.

— Att göra er älskad?

— Ja, men att i intet fall använda våld.

— Och detta var er afsikt, nådig herre? sade Bussy med ett ironiskt smålöje.

— Utan tvifvel, och dessa afsikter bibehöll jag ända till sista stund, ehuru Monsoreau bekämpade dem med alla de skäl, han kunde påhitta.

— Nådig herre, hvad är det ni säger? Denne man har således velat tvinga er att vanära Diana?

— Ja.

— Genom sina råd?

— Genom sina bref. Vill du se ett af dem?

— Ack, utropade Bussy, om jag kunde tro detta!

— Vänta ett ögonblick, så skall du få se.

Hertigen tog nu ur ett litet schatull en biljett, som han räckte åt Bussy.

— Läs, sade han, emedan du betviflar sannfärdigheten af din furstes ord.

Bussy tog med darrande hand biljetten och läste:

“Nådig herre!

Ers höghet kan vara lugn. Affären skall försiggå ganska lätt, ty den unga personen reser i afton för att tillbringa åtta dagar hos en tant, som bebor slottet Lude; jag åtager mig hela saken, och ni behöfver ej alls oroa er. Hvad beträffar den unga flickans fördomar, så försäkrar jag, att de