— Min herre, sade han, vill ni vara god och göra mig en tjänst?
— Oändligt gärna.
— Välan! Ni går hvart ni vill i Louvren, medan jag däremot måste stanna i försalen; var därför så god och underrätta hertigen af Anjou, att jag är här.
— Hertigen af Anjou ämnar utan tvifvel uppvakta hans majestät; hvarför vill ni inte följa med mig in, min herre?
— Jag fruktar att få sura miner af konungen.
— Innan kort skall det bli annorlunda, var viss därpå.
— Aha! Ni är således spåman också, herr Chicot?
— Ibland. Kom därför, herr de Bussy.
Båda inträdde nu; den ene styrde sin kosa till hertigens af Anjou rum, den andre till konungens sängkammare.
Henrik III hade nyss vaknat; han hade ringt, och en svärm af betjäning och hofmän hade störtat in i det kungliga rummet. Redan voro buljongen, kryddvinet och köttpastejerna serverade, då Chicot helt munter inträdde till sin höge herre. Innan han sade god dag, började han genast att äta af fatet och dricka ur guldspillkummen.
— Nå, vid Gud, utropade konungen förtjust, ehuru han låtsade vara ond, jag tror att det är den skälmen Chicot, den rymmaren!
— Hvad säger du, min son? sade Chicot, i det han utan omsvep med sina dammiga stöflar tog plats i den med gyllene liljor broderade länstol, där Henrik plägade sitta. — Vi glömma då den där lilla resan från Polen, då vi spelade hjortens roll, medan de polska herrarne spelade hundar …
— Seså, nu har jag min plågoande här igen, sade Henrik. Jag har haft så lugnt nu i tre veckor.
— Bah! svarade Chicot, alltid beklagar du dig; man skulle, hin besitta, kunna taga dig för en af dina undersåtar! Låt höra nu, hvad har du gjort under min frånvaro, min lille Henrik? Du har väl styrt det vackra konungariket Frankrike bra lustigt medan jag varit borta, kan jag tro?
— Herr Chicot, ni glömmer er.
— Räcker folket ut tungan, hä?
— Galning!
— Ha några små friserade herrar blifvit hängda? Ack, förlåt; jag såg er inte, herr de Quélus.
— Chicot, vi bli ovänner.
