— Den unga flickan skall bli fri, Bussy, det lofvar jag dig.
— Ack, sade Bussy, om ni utverkar det, handlar ni verkligen som en storsinnad furste.
Vid dossa ord fattade han hertigens hand, denna hand, som undertecknat så många falska löften, och kysste den vördnadsfullt.
I detta ögonblick hördes steg i förmaket.
— Han är här nu, sade Bussy.
— Låt herr de Monsoreau komma in, ropade Frans med en stränghet i tonen, som syntes Bussy vara ett godt tecken.
Den unge ädlingen, som denna gång nästan var säker om att nå det mål, han så mycket eftersträfvade, kunde ej bindra sin blick från att förråda ett flyktigt uttryck af stolt ironi, då han hälsade på grefve de Monsoreau. Öfverhofmästaren å sin sida besvarade Bussys hälsning med den glassartade blick, bakom hvilken han förskansade sin själs känslor.
Bussy gick ut i förmaket, där åtskilliga adelsmän befunno sig. Den unge ädlingen visade ett skenbart lugn, och utan att låta någon märka den förfärliga ångest, som tyngde på hans själ, afvaktade han med ängslan utgången af detta för honom så viktiga samtal.
Bussy kände Monsoreau tillräckligt för att veta, att han ej godvilligt skulle gifva med sig. Men hertigen af Anjou behöfde blott yttra sin vilja för att få honom att lyda, eller också kunde han ju krossa honom.
Plötsligt hördes ljudet af prinsens röst, och denna röst lät befallande.
— Ack, tänkte Bussy utom sig af glädje, hertigen håller ord.
Men efter detta utbrott å hertigens sida blef det åter tyst. Plötsligt öppnades dörren till hertigens rum, och innanför dörrgardinen hördes glädtiga röster.
Bussy visste, att hertigen var ensam med öfverhofjägmästaren och att, om deras samtal tagit den vändning, han hoppades, borde det nu vara ingenting mindre än glädtigt; nyssnämnda oväntade ljud kom honom således att rysa.
Snart kommo rösterna närmare, dörrgardinen upplyftes. Monsoreau gick baklänges ut, djupt bugande, och hertigen följde honom ända till dörren och yttrade:
— Farväl, min vän! Saken är afgjord.
