294
— Min vän! mumlade Bussy. O, hvad vill det säga?
— Således, nådig herre, sade Monsoreau, är, enligt ers höghets mening, ett offentliggörande nu det bästa?
— Ja visst, svarade hertigen, allt det där hemlighetsmakeriet är bara barnslighet.
— Då, sade öfverhofjägmästaren, skall jag i afton presentera henne för hans majestät.
— Gör det utan fruktan; jag skall förbereda allt.
Hertigen lutade sig därefter intill öfverhofjägmästaren och hviskade några ord i hans öra.
— Det är allt gjordt, nådig herre, svarade denne.
Monsoreau bugade sig ännu en gång för hertigen, hvilken nu såg sig omkring, utan att dock märka Bussy, som stod dold bakom veeken af dörrgardinen.
— Mina herrar, sade Monsoreau, i det han vände sig till ädlingarna, som redan bugade sig för en favorit, hvilken syntes uttränga själfve Bussy, mina herrar, tillåten, att jag underrättar er om en nyhet: hans höghet har gifvit mig tillåtelse att offentliggöra mitt giftermål med fröken Diana de Méridor, och jag får i afton presentera henne på hofvet.
Bussy vacklade; ehuru slaget nu visserligen ej var oväntadt, var det dock så våldsamt, att han däraf kände sig alldeles tillintetgjord. Ovillkorligt vek han undan gardinen: hertigen och han stodo nu midt emot hvarandra; båda två voro dödsbleka, ehuru i följd af stridiga känslor, och de utbytte en blick, som å Bussys sida uttryckte förakt och å hertigens af Anjou förskräckelse.
Monsoreau banade sig emellertid väg mellan ädlingarna, hvilka öfverhopade honom med artigheter och lyckönskningar.
Bussy gjorde en rörelse för att gå in till hertigen; men denne, som närkte det, förekom honom, i det han nedfällde gardinen och stängde dörren innanför; man hörde nyckeln vridas om i låset.
Bussy kände, hur blodet våldsamt strömmade till hans hjärta. Handen fördes ovillkorligt till den vid bältet hängande dolken, som han mekaniskt till hälften utdrog ur slidan, ty hos denne man yttrade sig passionen oemotståndligt i första ögonblicket; men en djup och bitter smärta kväfde hans vrede. Han insåg emellertid, att om han stannade kvar, skulle han gifva sin sorg till pris åt åtlöjet; han skyndade därför ned på borggården, kastade sig upp på
