26
niskorna hade elaka afsikter. Det är midnatt, och, såsom de anmärkte, befinna vi oss i ett ödsligt kvarter. Låt oss skynda tillbaka till palatset, ers höghet.
— Nej, sade prinsen och hejdade honom, låt oss tvärtom begagna oss af tillfället, då de nu aflägsnat sig.
— Ers höghet bedrar sig, återtog d'Aurilly; de ha alldeles icke gått sin väg, utan, såsom ers höghet själf kan se, blott återvändt till sitt gömställe. Ser ni dem ej, nådig herre? De stå där borta i hörnet vid hôtel des Tournelles,
Frans blickade ditåt och fann, att d'Aurilly hade rätt. De fem ädlingarne hade åter intagit sin förra post, och det syntes ganska troligt, att de förehade något anslag, som prinsens ankomst afbrutit, eller också ämnade de spionera på prinsen och hans följeslagare samt förvissa sig om, huruvida dessa verkligen gingo in till juden Manasse.
— Hvad täckes ers höghet besluta? frågade d'Aurilly. Jag är färdig att göra, hvad ers höghet befaller; men jag anser det ej vara försiktigt att stanna kvar.
— För tusan! mumlade prinsen; det är emellertid förargligt att nödgas afstå från besöket.
— Visserligen, nådig herre; men det kan ju uppskjutas, och, som jag haft äran säga, huset är hyrdt för ett helt år. Vi veta, att damen bor i första våningen; vi ha mutat hennes kammarjungfru och ha en nyckel, som öppnar porten. Med sådana fördelar går det väl an att vänta.
— Är du säker, att du läst upp porten!
— Ja.
— Men stängde du den också?
— Ja visst, ers höghet.
Ehuru d'Aurilly vid detta svar antog en ton af fullkomligaste öfvertygelse, böra vi dock nämna, att han var mindre säker på, huruvida han verkligen stängt porten. Hans trygga svar lugnade emellertid prinsen.
— Men jag skulle gärna själf velat öfvertyga mig …
— Om hvad de ha för sig där borta? Ack, ers höghet, utan att behöfva frukta ett misstag kan jag försäkra, att de ha lagt sig i försåt för någon. Ers höghet har många fiender; hvem vet, hvad de allt kunde våga företaga?
— Välan, låt oss då gå, men vi skola komma tillbaka sedan.
— Åtminstone icke i natt, nådig herre. Tadla ej min försiktighet; jag ser ej annat än försåt, och denna fruktan är naturlig, då jag har den äran åtfölja förste prinsen af
