Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27

blodet … arfvingen till en krona, den så många skulle önska, att de aldrig finge se på hans hufvud.

Dessa senare ord gjorde ett sådant intryck på Frans, att han genast beslöt att aflägsna sig; dock gjorde han det ej utan att förbanna en sådan otur och föresätta sig att vid tillfälle betala de fem ädlingarne det spratt de spelat honom.

— Godt, sade han, låt oss då återvända till palatset. Vi skola där träffa Bussy, som nu väl måtte vara återkommen från det fördömda bröllopet. Emellertid torde han där ha sökt något gräl, som vållar, att han kanske antingen dödat eller kommer att döda någon af dessa sängkammarfavoriter, hvilket är det enda, som något kan trösta mig.

— Ja, nådig herre, tillade d'Aurilly, låt oss hoppas på Bussy; jag önskar ingenting högre och har i detta hänseende, liksom ers höghet, största förtroende till honom.

Båda två gingo nu sin väg.

Men knappt hade de hunnit vika om hörnet af Jouygatan, förrän våra fem ädlingar varseblefvo en ryttare vid början af Tison-gatan.

— Nu, sade Quélus, ha vi honom ändtligen!

— Omöjligt! menade Maugiron.

— Hvarför det?

— Emedan denne är ensam; men vi lämnade ju Bussy i sällskap med Livarot, d'Entragues och Ribeirac, som säkert ej låtit honom rida ensam.

— Men det är ändå han, inföll d'Epernon; känner du inte igen hans ljudliga hm! och hans sturska hållning? Han är verkligen ensam.

— I så fall, sade d'O, är det en snara.

— Snara eller ej, genmälde Schomberg, så är det han, och därför till vapen, till vapen!

Det var verkligen Bussy, som helt obekymrad kom ridande på gatan Saint-Antoine. Som vi sett, hade han blifvit varnad af Saint-Luc, men trots de misstankar, dessa ord väckt hos honom, hade han, oaktadt sina vänners enträgna böner, afskedat dem vid porten till hôtel Montmorency.

Detta var just en sådan bedrift, som den tappre öfversten älskade.

Dessutom hade Bussy tänkt, att Saint-Luc, den han ej räknade bland antalet af sina vänner och hvars deltagande också verkligen endast härledde sig ifrån hans egen kinkiga belägenhet, att Saint-Luc, säga vi, uppmanat honom till