— Återlämna henne? … Hon är min hustru; jag har äktat henne inför Gud.
Monsorenu räknade på verkan af detta ord; men prinsen förändrade ej sin hotande ställning.
— Om hon än är din hustru inför Gud, skall du ändock återlämna henne åt människorna.
— Hvad! Skulle ni då veta allt?
— Ja, jag vet allt. Detta äktenskap skall varda om intet; jag skall upplösa det, om du än vore vigd inför alla gudar, som regera i himmelen.
— Åh, nådig herre, ni hädar!
— Imorgon skall fröken de Méridor återgifvas åt sin far, i morgon skall du begifva dig i den landsflykt, jag ålägger dig. Inom en timme skall du sälja din öfverhofjägmästarebefattning; se där mina villkor. Efterkommer du dem icke, så akta dig, vasall; jag skall då krossa dig, som jag krossar detta glas.
Vid dessa ord fattade prinsen en dyrbar kristallskål och slungade den ursinnig mot Monsoreau, så att skärfvorna flögo honom om ansiktet.
— Jag skall ej återlämna denna kvinna, jag skall ej lämna min befattning, och jag skall stanna kvar i Frankrike, återtog Monsoreau.
— Hvad hör jag … fördömde usling!
— Emedan jag begär nåd af Frankrikes konung, af den i S:t Genovevas kloster utkorade konungen, och emedan denne nye monark, så god, så ädel, så lycklig i tanken på denna himmelens ynnest, ej skall vägra att lyssna till den förste, som räcker honom en böneskrift.
Mansoreau hade höjt sin röst; elden i hans blick hade nu öfvergått i hans ord.
Nu var det Frans’ tur att blekna; han tog ett steg baklänges och skyndade ovillkorligt att draga det tunga förhänget för dörren; därefter fattade han grefvens hand och stammade:
— Nåväl … grefve … tala blott saktare … jag vill höre er.
— Jag skall tala ödmjukt, sade Monsoreau, som nu återfick sitt lugn, ödmjukt, såsom det anstår ers höghets underdånigaste tjänare.
Frans stirrade på dörrgardinen. Han tycktes frukta, att Monsoreaus ord blifvit hörda där ute.
