298
Hertigen skrattade konvulsiviskt.
— Till en konungens trogne tjänare, fortfor Monsoreau.
Hertigen fäste sig vid ordet: konung.
— Hvad menar ni? mumlade han.
— Jag menar, återtog Monsoreau med ödmjuk ton, att om ers höghet ville göra sig den mödan att höra mig, skulle ni finna, att jag bemäktigat mig denna kvinna, emedan ers höghet önskade äga henne.
Hertigen förstummades af så mycken djärfhet.
— Och min ursäkt, fortfor saktmodigt öfverhofjägmästaren, är, att jag älskade fröken de Méridor.
— Jag också, svarade Frans med en ton af obeskriflig stolthet.
— Det är sant, ers höghet, att ni är min herre; men fröken de Méridor älskade er ej.
— Och hon älskade dig?
— Kanhända, mumlade Monsoreau.
— Du ljuger! Du har tvingat henne med våld, liksom jag gjorde. Det är blott med den skillnad, att jag, husbonden, misslyckades, medan du, drängen, har lyckats. Men jag hade också blott makten till min hjälp, då du däremot hade förräderiet.
— Jag älskade henne, nådig herre.
— Hvad frågar jag efter det, jag?
— Nådig herre …
— Jag tror du vill bitas, orm?
— Nådig herre, tag er till vara, sade Monsoreau, i det han böjde ned hufvudet, liksom tigern, då han bereder sig att rusa på sitt rof. — Jag älskade henne, säger jag er, och jag är icke en af era drängar, såsom ni nyss kallade mig. Min hustru tillhör mig enligt lagen, ingen kan taga henne från mig, ej ens konungen. Således säger jag ännu en gång: jag ville ha denna kvinna, och jag har tagit henne.
— Jaså, sade Frans, i det han sträckte handen efter silfverringklockan på bordet. Du har tagit henne; välan, du skall ock återgifva henne.
— Ni bedrar er, nådig herre, utropade Monsoreau, i det han skyndade till bordet för att hindra prinsen från att ringa. Kväf denna farliga tanke att vilja skada mig, ty om ni en gång ringer, om ni tillskyndar mig en offentlig skymf …
— Du skall återlämna denna kvinna, säger jag dig.
