— Hvad gör du, Chicot? frågade konungen.
— Sire, sade Chicot, man påstår, att sömnen är en god rådgifvare. Jag vill således sofva, sire; och i morgon, då mitt hufvud är uthviladt, skall jag svara min kusin af Guise.
Sedan han sagt detta, sträckte han ut sig på lejonhuden. Hertigen slungade en ursinnig blick på gascognaren, hvilken beavarade den med en väldig snarkning.
— Välan, yttrade hertigen, hvad tänker ers majestät om saken?
— Jag tänker, att ni nu som alltid har rätt, min kusin; sammankalla således de förnämsta af edra ligister, infinn er i morgon i spetsen för dem, och jag skall då utvälja den man, som bäst passar att bli religionens försvarare.
Hertigen af Anjou ämnade aflägsna sig tillika med hofvet; men då konungen märkte detta, sade han:
— Stanna, min bror; jag har något att säga dig.
Hertigen af Guise gick, åtföljd af sin svit. Ett ögonblick därefter hördes massans rop, som hälsade honom vid utgåendet ur Louvren, liksom den gjort, då han kom. Chicot snarkade alltjämt, men vi våga likväl ej svara för, att han sof.
39.
Castor och Pollux.
Hertigen af Anjou, som under den föregående scenen lyckats bibehålla ett utseende af likgiltighet, undantagandes Chicots och hertigens af Guise ögon, efterkom utan misstroende Henriks önskan.
— Min bror, sade kungen, sedan han förvissat sig om, att ingen mer än Chicot fanns kvar i kabinettet, vet du, jag är en ganska lycklig furste.
— Sire, sade hertigen, ers majestäts lycka, om ers majestät verkligen finner sig lycklig, är endast en belöning, den himlen är skyldig era förtjänster.
Henrik fixerade sin bror.
— Ja, mycket lycklig, återtog han; ty då jag ej själf kan skapa några stora idéer, så upprinna de i mina vän-
