314
afseenden, och att ers majestät således beröfvar de missnöjda all förevändning att åter börja krig.
— Åh, är det bara fråga om krig, min kusin, sade Henrik, så har jag ju trupper och det under ert befäl till; i det läger, ni lämnat, för att komma och gifva mig dessa förträffliga råd, har jag ju nära tjugufemtusen man.
— Sire, då jag talar om krig, bör jag kanske uttrycka mig tydligare.
— Förklara er, min kusin; ni är en stor fältherre, och ni bör ej betvifla, det jag med största nöje hör er mening beträffande dylika ämnen.
— Jag vill säga, sire, att i närvarande tid konungarne äro kallade att föra tvenne krig: det moraliska kriget, om jag så får uttrycka mig, och det politiska: kriget mot idéerna, och kriget mot människorna.
— Fan så bra framställdt! inföll Chicot.
— Tyst, narr! sade konungen.
— Människorna, fortfor hertigen, äro synliga, åtkomliga, dödliga; man anfaller och besegrar dem; och sedan man besegrat dem, ställer man dem inför rätta och hänger dem, eller ännu bättre …
— … hänger man dem utan att ställa dem inför rätta, det är både lättvindigare och kungligare, inföll Chicot.
— Men idéerna, sire, fortfor hertigen, äro oåtkomligare; de smyga fram osynliga och utan hinder; i synnerhet dölja de sig för deras ögon, som vilja utrota dem. En idé, sire, måste man bevaka natt och dag; ty den idé, som i går af er knappt bemärktes, skall i morgon behärska er. En idé, sire, är en gnista, som faller i halmen; det fordras den noggrannaste tillsyn, och därför, sire, äro millioner väktare nödvändiga.
— Se så, nu bär det åt helvete med de fyra hugenotterna i Frankrike! utropade Chicot. Hvad jag beklagar dem!
— Nu, fortfor hertigen, ville jag föreslå ers majestät att utnämna en anförare för det heliga förbundet.
— Har ni talat till slut, min kusin? frågade Henrik.
— Ja, sire, och utan omsvep, som ers majestät kunnat finna.
— Nå, sade konungen, hvad tänken I härom, mina herrar?
Utan att svara fattade Chicot en lejonhud vid svansen, drog den bort i ett hörn af rummet och lade sig därpå.
