28
dessa försiktighetsmått endast för att göra honom löjlig i hans fienders ögon, i händelse verkligen några sådana lagt sig i försåt för honom: och Bussy fruktade åtlöjet långt mer än faran. Han ägde, till och med hos sina fiender, ett rykte för tapperhet, som förmådde honom att företaga de dåraktigaste vågstycken, blott och bart för att bibehålla detta anseende. Såsom en äkta forntidens hjälte hade han således afskedat de trenne tappra kamrater, som velat följa honom. Allena, utan andra vapen än sin värja och sin dolk, styrde han kosan till det hus, där han, tvärt emot hvad man kunnat förmoda, ej väntades af en älskarinna, utan af ett bref, hvilket drottningen af Navarra till minne af deras vänskap en gång i månaden sände honom, och hvilket bref den tappre ädlingen, enligt det löfte han gifvit drottning Margot, i egen person och nattetid själf afhämtade hos budbäraren.
Han hade obehindradt hunnit ända till gatan Sainte-Catherine, då hans vaksamma och öfvade blick i mörkret varseblef de människogestalter, dem hertigen af Anjou icke genast märkt.
Bussy räknade de mörka gestalterna.
— Tre, fyra, fem, sade han, utom betjänterna, som gömma sig i en annan vrå och störta fram vid sina herrars tillrop. De tyckas ha aktning för mig. Men det är och blir i alla fall ett duktigt stycke arbete för en enda man. Den hederlige Saint-Luc bedrog mig således icke, och blir han den förste, som ränner värjan genom mig, så skall jag ändå säga tack för varningen, kamrat.
Under dessa tankar red han framåt, medan han försökte, om högra armen ledigt kunde röra sig under kappan, den han helt oförmärkt hade uppknäppt.
Det var i detta ögonblick Schomberg ropade: till vapen! och de fem ädlingarne på en gång rusade fram.
— Jaså, mina herrar, sade Bussy med sin starka, men lugna stämma, den stackars Bussy var alltså det där vildsvinet, som skulle fällas? Hör på, mina herrar, vildsvinet skall nog rispa upp skinnet på några af er; I veten, att jag håller mina löften.
— Det är möjligt, svarade Schomberg; men det hindrar ej, herr Bussy d'Amboise, att ni är en ohöflig tölp, som ej vet att stiga af hästen, då ni talar med oss, som stå.
I samma ögonblick kände Bussy sin häst svikta under sig,
