nu kufvad af ånger, dock mest af vin, vacklade hit och dit, medan Chicot våldsamt skakade honom.
— Att slå mig, mumlade munken; att slå mig, er vän, käre herr Chicot!
— Ja, du förtjänar tuktan, svarade Chicot, och den skall du också få.
Gascognaren gaf honom några kraftiga käpprapp.
— Ack, att jag vore nykter! suckade Gorenflot med en vredgad åtbörd.
— Om du vore nykter, skulle du slå mig, din otacksamma gök, är det inte så? Mig, din vän?
— Är ni min vän, Chicot, som öfverfaller mig så här?
— Den man älskar, den agar man ock.
— Tag då lifvet af mig genast! utropade Gorenflot.
— Med rätta borde jag det.
Chicot fördubblade nu sina vänskapsbevis mot den stackars genovevermunken, som började tjuta af alla krafter.
— Se så, håll sig nu vackert fast i Panurge och gå snällt och lägg sig på Ymnighetshornet.
— Jag hittar inte vägen, sade munken, med ögonen fulla af tårar.
— Ack, återtog Chicot, om du kunde gråta ur dig vinet, du druckit, så kunde du åtminstone bli nykter. Men det lär inte bli af, och jag måste väl vara din vägvisare.
Chicot fattade åsnan vid betslet, medan munken med bägge händer höll sig fast vid sadeln och hade all möjlig möda att behålla jämvikten.
Då de anländt till värdshuset, kommo några kypare genast ut och hjälpte Gorenflot af åsnan samt förde in honom.
— Nu snarkar han redan, sade mäster Bonhomet om några minuter till Chicot.
— Bra! Men som han endera dagen vaknar, så kom ihåg, att jag inte vill, att han skall veta, på hvad sätt han hitkommit. Ej ett ord därom till förklaring; det vore till och med ej så illa om han trodde, att han ej varit härifrån allt sedan den där märkvärdiga natten, då han väckte ett sådant uppseende i sitt kloster, och att han toge för en dröm allt hvad som händt honom sedan dess.
— Jag förstår, herr Chicot, svarade värden; men hvad har då händt den arma munken?
