starkaste, emedan hon länge varit beredd på detta möte, — jag vet, hur svårt ni haft att uträtta mitt uppdrag. Jag känner hela er grannlagenhet. Jag känner och värderar er, tro mig. Döm således, hvad jag måst lida vid den tanken, att ni skulle misskänna mitt hjärtas känslor!
— Min fru, svarade Bussy, jag har varit sjuk i trenne dagar.
— Ja, jag vet det, svarade Diana, med en rodnad, som förrådde hela hennes deltagande, och jag led mer än ni, ty Remy bedrog mig säkert; han kom mig att tro …
— Att er glömska förorsakade mitt lidande. O, det är alltför sant!
— Således, grefve, återtog Diana, har jag gjort, hvad jag borde. Jag har nu träffat er, jag tackar er för era omsorger och svär er en evig erkänsla … Tror ni, att jag talar af mitt innersta hjärta?
Bussy skakade sorgset på hufvudet.
— Tviflar ni på, hvad jag säger? yttrade Diana.
— Min fru, svarade Bussy, människor, som hysa vänskap för någon, yttra den hvar och en på sitt vis; ni visste, att jag var närvarande den där aftonen, då ni presenterades på hofvet; ni visste, att jag stod framför er, men ni lyfte ej ens upp era ögon mot mig; ni lät mig ej genom ett ord, en åtbörd, veta, att ni såg mig; men förmodligen har jag orätt, min fru; kanske kände ni ej igen mig; ni har så få gånger sett mig.
Diana svarade med en så sorgset förebrående blick, att den rörde honom ända in i själen.
— Förlåt, min fru, förlåt, sade han, ni är en ovanlig kvinna, och ändock handlar ni, som vore ni en helt vanlig. Detta giftermål?
— Vet ni ej, att jag tvingades att ingå det?
— Ja, men det var ju lätt att bryta.
— Nej, det var omöjligt.
— Men sade er då ingenting, att bredvid er vakade en hängifven vän?
Diana slog ned ögonen.
— Just det skrämde mig, sade hon.
— Och därför har ni uppoffrat mig? O, betänk blott, hvad lifvet skall vara för mig, sedan ni tillhör en annan!
— Min herre, svarade grefvinnan med värdighet, ni anar ej heller, hvad det kostat mig att byta om namn.
