28
— Dock har ni föredragit att behålla det förhatliga namnet de Monsoreau.
— Tror ni det? stammade Diana. Så mycket bättre!
Och hennes ögon fylldes med tårar.
Bussy, som såg henne sänka sitt hufvud mot bröstet, gick häftigt fram till henne.
— Så har jag då åter blifvit för er, hvad jag var, det vill säga en främling, sade han; er tystnad bekräftar det.
— Jag kan ej yttra mig på annat sätt.
— Er tystnad, min fru, är en fortsättning af ert uppförande i Louvren; där såg ni mig ej; här svarar ni mig ej.
— I Louvren var jag i herr de Monsoreaus grannskap; han såg hvarje min rörelse, och han är svartsjuk.
— Svartsjuk! Men hvad vill han då? Hvilken högre sällhet kan han önska, då hela världen afundas honom den, han njuter?
— Som jag säger er, min herre, han är svartsjuk, och sedan några dagar har han sett en man smyga omkring vår nya boning.
— Ni har då lämnat det lilla huset vid gatan Saint-Antoine!
— Hvad! utropade Diana med ofrivillig sinnesrörelse, det var då icke ni?
— Min fru, allt sedan ert giftermål offentliggjordes, har jag legat till sängs i brinnande feber. Det är ej på mig er man har skäl att vara svartsjuk; mig är det icke han sett irra omkring er boning.
— Välan herr grefve, om det är sant, att ni önskat återse mig, så är det denne okände man ni har att tacka därför; ty med den kännedom jag eger om herr de Monsoreau, har jag darrat för er säkerhet, emedan jag trodde, att det var ni, och jag har velat säga er: våga er ej så i faran, herr grefve; gör mig icke olyckligare, än jag är.
— Lugna er, min fru; jag upprepar, att det ej var jag.
— Välan, låt mig säga er allt, hvad jag har att säga, återtog Diana. Af fruktan för denne man, som vi ej känna, men som herr de Monsoreau kanske känner, fordrar han, att jag skall lämna Paris; därför, tillade hon, i det hon räckte sin hand åt Bussy, därför, herr grefve, kan ni anse detta samtal med mig såsom det sista … I morgon reser jag till Méridor.
— Ni reser! utropade Bussy.
