30
5.
Schombergs blåfärgning.
Konung Henrik, mörk i hågen öfver hvad han sett ute i staden, uppretad öfver de predikningar, han hört i kyrkorna, ursinnig öfver de betydelsefulla hälsningar, hvarmed folket mottagit hans broder, hade, i sällskap med Maugiron och Quélus, återkommit till Louvren.
Som vanligt hade konungen gått ut, åtföljd af sina fyra vänner, men helt nära Louvren hade Schomberg och d'Epernon, ledsna öfver att se Henrik så tankfull och missnöjd och i förhoppning, att det i en sådan villervalla skulle finnas många ämnen till förströelser och äfventyr, begagnat sig af första tillfälle att försvinna.
De hade ej gått långt, förrän d'Epernon trädde sin käpp mellan benen på en springande borgare, som därvid föll omkull och rullade några hvarf omkring, och Schomberg ryckte mössan af en kvinna, som han trodde vara gammal och ful, men som lyckligtvis befanns vara ung och vacker. Båda två hade dock illa valt stunden för att gyckla med de vanligen goda och tålmodiga parisarne; ty genom gatorna flög nu denna upprorsanda, som ibland slår ned inom hufvudstädernas murar: den kullkastade borgaren reste sig och skrek: hjälp mot kättaren! Som mannen var en af de nitälskande, trodde man honom, och d'Epernon omringades. Kvinnan, som mist sin mössa, ropade: hjälp mot konungagunstlingarne! hvilket gjorde ännu starkare verkan, och hennes man, som var färgare, störtade med alla sina lärlingar på Schomberg.
Schomberg var tapper: han stannade och förde handen till värjan. D'Epernon var försiktig och flydde.
När kungen kommit in i sitt vapenkabinett, kastade han sig i sin länstol; darrande af otålighet, afvaktade han blott ett tillfälle att låta sin vrede utbryta.
— De gå allt längre, sade han. Deras sammansvärjning lyckas; än antaga de skepnad af tigrar, än af ormar, och när de ej rusa fram i fullt språng, kräla de.
— Ack, sire, inföll Quélus, det finns ju sammansvärjningar i alla riken. Hvad vill ni väl, att konungarnes sö-
