ner, bröder och kusiner skulle göra, om de ej hade sammansvärjningar för sig?
— Quélus, sade Henrik, du med dina orimliga påståenden tyckes mig i politik kunna liknas vid en marknadskrämare.
Quélus vände vanvördigt ryggen åt sin monark.
— Maugiron, återtog Henrik, har jag rätt eller icke? Och skall man komma fram med plattheter för mig, såsom vore jag en vanlig konung?
— Åh, sire, svarade Maugiron, som alltid höll med Quélus, om ni ej är en vanlig kung, så bevisa det genom att handla som en stor kung. Se, där ligger Narcisse; det är en snäll hund, men då man drar honom i öronen eller trampar honom på tassarna, så morrar han eller bits.
— Ja så, sade Henrik; den där jämför mig då med min hund?
— Nej visst icke, sire, genmälde Maugiron; ni ser väl, att jag ställer Narcisse vida öfver er, emedan Narcisse vet att försvara sig, hvilket ers majestät ej förstår.
Och äfven han i sin ordning vände ryggen åt Henrik.
— Så är jag då ensam, sade konungen; bra! Fortfaren, mina goda vänner, I, för hvilkas skull man påstår, att jag ruinerar riket; öfvergifven mig, förolämpen mig, strypen mig; jag har på min ära intet annat än bödlar omkring min person! Ack, Chicot, min stackars Chicot, hvar är du?
— Ah, sade Quélus, det fattades blott, att han i detta ögonblick skulle ropa på Chicot!
Henrik rynkade ögonbrynen, och denna gång var det ett konungsligt ögonkast, som monarken slungade på sina obetänksamma vänner. Men förmodligen utmattad af denna ansträngning, sjönk Henrik tillbaka i sin stol och började smeka en af de små hundarna i korgen.
I detta ögonblick hördes hastiga steg i förmaket, och d'Epernon inträdde med sönderrifna kläder. Quélus och Maugiron vände sig om, och Narcisse störtade skällande mot den inträdande, liksom kände han blott på kläderna igen konungens hofmän.
— Hvad har händt? ropade Henrik.
— Sire, svarade d'Epernon, se här, hur man behandlar ers majestäts vänner.
— Hvem har gjort detta? frågade konungen.
— Jo, ert folk, sire, eller rättare sagdt hertigens af
