var figurerna på väggen, som grälade med hvarandra, och han försökte se efter, om porträttet ännu var kvar. Men han såg hvarken väggar eller tak eller porträtt; allt var försvunnet. Vid hans högra sida stod en gråklädd karl med ett hvitt, blodfläckadt förkläde, uppviket åt ena sidan; på hans vänstra sida syntes en augustinermunk, som höll sin hand under hans hufvud, och framför honom stod en gammal kvinna, som mumlade några böner.
Bussys irrande blick fästes snart på en stenmassa, som utbredde sig framför honom, och han betraktade den uppmärksamt för att urskilja, hvad det var. Han igenkände då Temple med dess tinnar och torn, och där ofvan den klara vinterhimmeln, förgylld af den uppgående solen.
Bussy befann sig helt enkelt liggande på gatan eller rättare strax bredvid Tempeltornets vallgraf.
— Tack, mycken tack, godt folk, sade han, för den möda I han gjort er för att föra mig hit. Jag behöfdo luft, men man hade ju kunnat skaffa mig den genom att öppna fönstret, och jag hade legat bättre i damastsängen än här på gatan. Men lika godt; om I ej redan gjort er betalda, så finnen I uti min ficka några och tjugu guldstycken; tagen dem, mina vänner, och delen er emellan.
— Herre, sade slaktaren, vi ha ej burit er hit; ni har legat här förut, och vi fingo se er, då vi gingo här förbi i dagbräckningen.
— Nå, än den unge doktorn då? frågade Bussy. Var han också här?
De kringstående sågo förvånade på hvarandra.
— Han yrar ännu, sade augustinermunken, skakande på hufvudet; därefter yttrade han till Bussy: Jag tror, att du gör bäst i att bikta dig, min son.
Bussy stirrade på munken.
— Här fanns ingen läkare, stackars unge man, sade gumman; ni är alldeles ensam och öfvergifven. Se där borta i snön den mörka fläck, där ni legat.
Bussy kände sin sida värka, påminde sig, att han fått ett värjstyng, förde handen under tröjan och kände näsduken liga kvar på såret, fasthållen där af värjgehänget.
— Det är besynnerligt! utropade han.
De kringstående begagnade sig redan af den tillåtelse de fått, och under det de delade pengarna sins emellan, ömkade de högljudt den sårade.
